Jag har alltid känt mig annorlunda. Vad är det för fel på mig? En stor tid tänkte jag att det berodde på blyghet, osäkerhet men jag har aldrig varit extra blyg, jag har bara varit lite utomstående och tyst för att jag helt enkelt inte hängt med. Jag har försökt förstå men det har inte alltid varit så lätt. Frågar man ofta ses man som dum. Blondin kallades jag, det var ändå en tröst att man skämtade bort det hela istället. De andra, lärarna och föräldrarna trodde det var på grund av språket, eller ointresse för skolan över huvud taget. Jag är och var tvåspråkig visst, men jag förstod varken svenska eller finska bättre. Jag har alltid pratat svenska med mamma trots att hon är finsk.

Jag lyssnade. Men allt gick ut ur andra örat eller jag hörde bara text. Prat. Jag klarade mig igenom skolan genom luntningar, hjälp från kompisar och försöka låssas att jag förstår och hänger med på timmarna. Det gick en stund, med extra stödtimmar och lunt-lappar gömda i fickan men vad gav det mig? Ingenting. Jag klarade högstadiet men jag lärde mig inget. Jag slapp till gymnasiet tack vare rektorn som var generös trots mitt vitsord, men allt var nytt. Lågstadiet, högstadiet hade alltid skett på samma sätt. Alla hade samma scheman och timmar nästan, klasserna var på samma ställe och jag hade alltid kompisar att fråga och gå med. Sen bleb jag ensam. Gymnasiet. Allt var nytt. Allt blev kaos, jag fick inget gjort. Jag glömde saker. Jag tappade bort mig. Jag var vilsen, inte bara i skolan, i livet.

Plötsligt förändrades allt: Jag kunde inte ens läsa ordentligt. Jag kunde inte tolka det som läraren sa eller skrev på tavlan. På högstadiet var vi en livfull klass, det var som om ingen lyssnade på läraren. Alltid hände något i klassen, vi ropade, skramlade, smällde grejer, det var lättare att vara mitt i ett kaos där man förstod vad som pågick istället för tvärtom som nu, en alldeles tyst klass och en tvungenhet att förstå, att lyssna och att allt var på ditt ansvar. Du skulle lyssna. Du skulle lära dig. Ingen annan kommer att förklara eller upprepa det som läraren sade. Mitt huvudet exploderade. Jag försökte skriva upp allt som sades, men min hand hängde inte med, häftet blev bara kladdigt och stökigt, jag blev stökig och jag klarade inte av att hålla så många saker i huvudet samtidigt. Det ända som kändes rätt var idrottstimmarna, jag var alltid med och allt kändes bekant. Jag var med i fotbollslaget och jag älskade att vara på plan där det bara vad jag, bollen och motståndarna. Hela världen runt om kring glömdes bort och jag kunde satsa 100%. Jag började morgonträningar med ligalaget, jag hoppade över de viktiga timmarna i skolan och då jag skulle egentligen vara på plats blev jag försenad och tappade bort både tiden, böckerna, ordning och reda, allt. Det var som att gå från fotbollsplanen där allt var helt klart tydligt och vanligt till en tsunami där allt bara var kaos.

Lärarna skyllde det på mig. ”Vad är det för fel med dig”. Det var pinsamt. Jag hade före det fått papper på läs och förståelse-svårigheter men både Rektorn, lärarna tyckte det inte var någon förklarning och att jag var helt vanlig, så det tänkte jag väl med. Det var ingen förklaring, alla har väl svårigheter att läsa och alla har det jobbigt i skolan, jag tyckte jag bara var lat, och dålig. Jag trodde att jag skulle nog klara av det om jag bara försökte lite mera. Det gjorde jag men allt blev bara värre och det blev jag också. Jag blev utmattad och utbränd. Det värsta var att ingen förstod mig, och alla frågade samma fråga, vad är det? Vad har hänt? Kan du inte bara göra det? det gick inte. Jag kunde inte mera. Det krävdes en enorm energi att starta något, jag hade inte det, jag kunde inte komma igång med något. Jag ville, men det gick inte.

Jag ville inte att andra skulle märka det. Jag försökte gömma min ilska över mig själv och tänka att det snart går över, jag kommer nog att klara detta. Jag ville inte förstöra min familjs liv än en gång med ännu en misslyckad period av deras dotters liv, med tanke på min ätstörning jag hade på 8an. Med ätstörningen hade jag kunnat kontrollera mig själv och det kändes bra att veta vad jag åt, när jag åt och då läkarna började blanda sig i blev jag arg och det var då min anorexi uppstod, det blev som ett krig eller ett spel mot sjuksköterskorna som pratade så snabbt så jag inte förstod, de ville att jag skulle göra och bete mig på ett visst sätt, jag fick en massa regler och rörlighetsbegränsningar, listor och jag blev låst i ett hus utan syre, det kändes som om mitt huvud ville explodera och jag ville bara bort ur allt kaos, jag ville känna och göra allt själv. (Lite över ett år blev jag vaktad, iaktagen, varje minsta rörelse skulle stoppas och det var ju för mitt eget bästa men det har lagt spår i mig och jag kan fortfarande påminna mig själv att jag inte får sprattla med fötterna eller rulla med pennan i fingrarna samtidigt som jag lyssnar för bättre koncentration eftersom det var förbjudet och det var fel, så jag slutar all överaktivitet automatiskt nu, det är en reflex och lärning jag fick och det är tsvårt at glömna bort)

Jag hoppade över skolan och ville fly. Jag hade en känsla av att vilja försvinna, fly för livet hela tiden. Var det ångest? Var det depression? Jag satt ensam i hemma, alla typer av ljud började distrahera mig. Dörrar, prat, syskon, mobilen, klockan tickar, vattnet rann, mitt huvud exploderade. Jag försökte koncentrera mig på att skriva. Blogga. Mejla. Brevväxla. Om någon störde mig började jag skrika, man fick inte störa för jag visste hur svårt det var att komma igång igen. Då jag märkte hur jag skrek och var agressiv, blev jag arg på mig själv. Mitt dåliga samvete växte och jag skämdes över min situation. Jag försökte börja skolor, jobb och klasser flera gånger men det funkade aldrig. Jag kunde inte ha tider då jag skulle göra något för jag tappade ändå bort dagarna och tiden, jag kunde inte mera lova att träffa vänner för allt blev bortglömt eller jag blev distraherad av annat och en omöjlighet att komma igång med något.

Så småningom började folk fråga allvarligt vad som stod på, så jag började verkligen själv också undra. Jag hade använt alkohol och mat som medicin till att tömma hjärnan som var i full gång precis hela tiden och hjälpa mig att koncentrera mig med det jag gjorde. Jag började även observera och granska mig själv, lyssna på varje ord som kom ur min mun, rörelserna jag gjorde, var jag verkligen annorlunda, hur mycket och kunde jag leva med det?

Jag ”flyttade” hemifrån när jag var sexton samtidigt som jag bodde kvar och lämnade det mesta hem. Jag flyttade och reste bort en stund för att få tag i saker och allt blev bara värre på resorna och jag tappade bort mig samtidigt som min impulsivitet tackade ja till alla utflykter och äventyr så ville jag göra dem själv och jag var alltid på egna vägar, även om jag tappade bort mig var jag säker att jag skulle hitta fram, bara jag fick göra det till slut utan distraheringar, och det gjorde jag, flera timmar senare, flera panikattacker senare.

Mina föräldrar sa om och om igen, vad var det jag sade? Men jag lyssnade aldrig. Jag skulle aldrig göra som de sade, jag ville själv pröva. Direkt.

Om och om igen påmindes jag om att jag borde ha tänkt igenom före jag gjorde något. Men det kunde jag inte. Det sprattlade i kroppen och jag blev rastlös hemma. Hemmet blev en dålig plats och jag ville alltid bort. Jag förlorade vänner och så fort jag fick nya avbröts kontakten med dem också för jag glömde bort det jag lovade och hade omöjligt att hålla koll på allt. Jag själv var borttappad. De som förstod mig, som såg mig som en personlighet, lite vilsen och flummig, alltid pågång, fylld med adrealin fanns alltid kvar där för mig, det är guld. De blev inte arga mera, de var vana med kaoset jag levde i. De älskade mig ändå. De finns fortfarande kvar. Samma som de gör för mig. Föralltid!

Jag hade gått terapi, flera olika stycken, fått depressionsmedicin och ångstdämpande i alla slag. Inget funkade, det förvärrade allt. Min hjärna blev bara långsammare och detsamma med min koncentration och möjligheten att börja göra något, depressionsmedicinerna GJORDE mig deprimerad. Det fick mig att sluta allt. Inspirationsglöden släcktes och ointresset tog över mig. Det var en terapeut som märkte att något var snett, hon skickade mig till en neurolog tester.  och under våren 2016(?) fick jag äntligen en diagnos: Jag hade ADD och en gnutta av ADHD.

Det förändrade allt. Det var en dag som jag hade alltid vetat skulle komma. Allt föll på plats. Jag föll på plats. På plats i mitt eget liv. Jag ställde fötterna kraftigt på jorden och hittils har de hållits där i vått och torrt. Jag fick en förklaring av inlärningsstörningar, känslighet, höga ljud kammolle, dåligt minne, dålig tid-timing och kaos i mitt huvud. Jag förstod mig själv och började lära mig n ya stragedier att göra allt lättare för mig själv och de andra runt om kring mig, utan att bli arg för att jag inte förstår, utan repetera och påminna sig själv om tid, acceptabelse, förståelse och göra pånytt. Lyssna igen. Fråga om hjälp. Utan att känna sig dum eller bli arg på sig själv.

#Vågaberätta #Vågavaraannorlunda #BeYOU