Vad tänker du när du träffar någon för första gången?
Det är alltid lika förvånande att höra andras åsikter om någon person.

Kollade för några år sedan på serien ”Ylpeästi erilaiset”, som började på tisdag. I det första avsnittet fanns det också en styrkelyftar kvinna, som berättade om sitt liv, sina åsikter och hurdana bemötningar hon ofta fick. Jag kände igen mig en hel del i det hon berättade och visade på avsnittet. I varje avsnitt visar de nya personer, tycker det är intressant program!

När jag har träffat någon person, eller pratat med någon tex. på stan, en fest eller på media, och sedan efteråt berättar om den personen till någon annan.. typ ”Oj, vilken härlig person jag träffade idag!” till en vän, och får VÄLDIGT ofta, om inte alltid denna fråga tillbaka:

”Vilken ålder? Varifrån är hon?” eller liknande frågor.

Förut blev jag lite förvånad jag också, varför jag inte hade tagit reda på det. Jag tänkte att vad dumt att jag inte hade tänkt på det, och det upprepades gång efter gång. Men nu förstår jag det väl, varför jag inte tänker på det, varför jag aldrig undrar det om någon person.

Jag bryr mig helt enkelt inte. Jag bryr mig inte hur gammal du är. Jag bryr mig inte varifrån du kommer. Hur du ser ut. Vad som människor pratar eller skriver om dig.
Jag bryr mig vilken typ av person du är. Hurdan du är inuti. Din personlighet. Hur man behandlar andra människor. Vad du tänker och säger. Vilken typ av du har. Oavsett hur utbildad, begåvad, rik du är…Ärlighet, naturlighet, att vara äkta är allt.

I vänner och relationer är det enda jag bryr mig om hurdan person du är. Jag älskar de som har ett stort hjärta. Eller det som roliga. Trevliga. Annorlunda. Sig själva. Omtänksamma. Hjälpsamma. Pålitliga. Men jag går inte heller och kritiserar eller söker efter personer i förutsättning av detta, men om ni förstår hur jag menar.. Jag förstår att alla är olika och det ska uppskattas. Det ska vara så. Ingen ska behöva ändra på sig. Om man inte så behandlar andra dåligt..

Men det märkliga är hur annorlunda vi ser på varandra. Någon kan tänka och tycka något om er som ni inte alls trodde.
Jag har fått höra alla möjliga påståenden om mig själv till exempel! Jag tex. kan ha inbillat mig när jag var yngre att någon nästan hatade mig eller ogillade mig, tyckte jag var konstig men fått höra senare att de tyckte precis tvärtom. Jag har också fått höra att någon trodde jag var egoistisk, egen-kär bara för att jag skriver mycket om mig själv och lägger ut bilder på mig, det som jag verkligen inte är. Jag älskar visst mig själv, men jag skulle ALDRIG se mig själv före andra eller vara stolt över något jag gör, är. Jag har typ halva livet levt med en tro att jag skulle vara sämre, mindre värd än någon annan, vilket jag förstår inte är sant idag såklart. Alla är vi värda lika mycket. Vi är människor allihopa.

Det är lätt att kritisera andra människor och deras livsstilar. Varför egentligen? Varför är det lättare att prata negativt än positivt? Varför händer detta? Varför vill någon ens lägga ut negativa, kritiska kommentarer om någon eller säga något elakt om någon, och få någon annan att MÅ DÅLIGT? Det kan faktiskt påverka personers mentala hälsa, psykiska tillstånd, arbetsförmåga, prestationsförmåga och så mycket mera. Men om vi istället uppmuntrar varandra, pratar positivt om varandra, vad kommer att hända då? Jo, det höjer varandras livskvalité och välmående. Både du och personen det är frågan om vinner på det, hur underbart är det inte att göra någon glad?

Om du verkligen har en negativ åsikt av en person behöver du inte säga det högt till den personen eller någon annan du känner, varför gör man det? Skvallrar. Pratar skit. Kan vi inte bara tänka alla tankar inom oss själva, och inte dela ut precis alla åsikter till hela världen. Det som sagt kan påverka ganska hårt någon annan. För vad vinner man på att kritisera och prata negativt om andra? Drama? Har man så tråkigt liv att man behöver det tror jag det finns andra lösningar än det.. Varför slösa sin energi på andra, tror det ända man behöver är att kanske tänka på sig själv och eget liv, vad man kan förbättra där eller ändra så man blir lite lyckligare kanske. Positiv och peppande tycker jag däremot vi kan gärna dela med oss mera!

Eller är det bara jag som har denna åsikt?

Varför kan vi inte uppmuntra och uppskatta varandra? Ingen i denna värld är perfekt och jag tycker att det är fantastiskt att vi är olika! Vi kan lära av varandra och se nya perspektiv på saker eftersom saker inte är vanligtvis så svarta och vita när man tänker efter.

Hur tänker ni, kring detta ämne? Dela gärna med era tankar

Se on aina yhtä huvittavaa kuulla toisten mielipiteitä jostain ihmisestä.

Katsoin pari vuotta sitten sarja ”Ylpeästi erinlaiset”. Ensimmäisessä jaksossa oli yksi ”bodari”-nainen, hänessä oli paljon sitä mitä tunnistan itsessäni.

Kun olen jutellut jonkun henkilön kanssa, oli se sitten netissä tai kaupungissa, salissa,puhelimessa tai juhlissa, ja kerron hänestä ystävälle ihan vaan keskustelu aineena, niinkun että ”hei muuten, tapasin tänään ihanan ihmisen..jne.”

Saan melkein aina kysymyksen:
Minkä ikäinen? Mistä päin kotoisin? tai samantapaista.
Ennen minulle tuli vähän kuin kysymysmerkki että miksi en kysynyt tästä asiasta, miksi en ottanut selvää. Mutta nyt vuosia eteenpäin olen ymmärtänyt miksi on näin.

Minä en välitä. En välitä minkä ikäinen olet, miltä näytät, mistä päin tulet tai mitä sinusta puhutaan.
Välitän siitä millainen ihminen olet. Millainen persoona. Mitä sinussa on sisällä. Miten kohtelet muita ihmisiä. Mitä ajattelet ja sanot. Millainen olet sisältä. Ei ole väliä kuinka koulutettu, lahjakas, rikas olet. Rehellisyys, aitous, luonne on kaikkea kaikessa.

Ystävissä ja suhteissa ainoa mitä välitän on millainen ihminen olet. Rakastun sellaisiin ihmisiin joilla on suuri sydän. Tai ovat hauskoja, sydämellisiä, erinlaisia, omanlaatuisia, auttavaisia, ymmärtäväisiä, suurpiirteisiä.
Se siitä.

Mutta aika outoa miten me näemme toisiamme eri tavalla, jotkut voivat myös ajatella sinusta ihan muuta mitä luulit.
Olen kuullut että ihmiset jotka kuvittelin yläasteella että ”inhosivat” minua, oikeasti tykkäsivät minusta. Olen myös kuullut että minua uskotaan itserakkaaksi, egoistiksi, mitä en todellakaan ole.

Toisia ihmisiä ja heidän tekemisiään on helppo arvostella. Miksi negatiivisuudesta on helpompi puhua kuin positiivisista? Mitä siitä on hyötyä ja miksi tämä tapahtuu? Se vain saa pahaa oloa toiselle ja jopa voi vaikuttaa jonkun mielenterveyteen, työkykyyn, suhteisiin ja paljon muuhun. Mutta jos kannustamme toisiamme, mitä sitten tapahtuu? Positiivinen palaute ja ajattelu nostaa elämänlaatua.

Jos oikeasti on negatiivinen mielipide jostain ihmisestä ei tarvitse sanoa sitä ääneen sille ihmiselle eikä kenellekkään muulle, miksi pitäisi? Eikö vain voi pitää sitä ihan omana ajatuksenaan? Ja ehkä ajatella, jos pystyy, että mitä väliä? Miksi siihen laittaa energiaa arvostellakseen toisia? Ainakin itse voin parhaiten kun vain keskityn itseeni ja annan kaikkien olla sellaisia kuin ovat, ja en välitä vaikka joku olisi minusta inhottava tai negatiivinen tai muuta. En todellakaan mene heti naapurin ovelle juorumaan.

Miksi emme voida kannustaa ja arvostaa toisiamme? Kukaan tässä maailmassa ei ole täydellinen ja minusta on hienoa että olemme erinlaisia! Voimme oppia toisiltamme ja nähdä uusia näkökulmia asioista, koska asiat ei yleensä ole niin mustavalkoisia kun luullaan.

Mitä mieltä te olette aiheesta?