Jag minns då jag vaknade varje natt och visste inte var jag var. Jag trodde ibland jag kommit till himlen. Jag var så svag. Men anorexia var så stark. Hon skrek varje gång jag försökte slappna av, varje gång jag bestämde mig för att ta en extra tugga eller tömma hela yoghurtburken. Jag var fängslad av regler, tankar, befallningar. Men det var ju ändå jag där. Där någonstans bakom. Anorexia styrde mitt liv, hon skyllde på hur dum och ful jag var, hur misslyckad jag var, hur jag sårade min familj, och hur onödigt det är att jag ens finns här. Ser du inte att du orsakar bara problem till alla? Läkarna sprang fram och tillbaka, arga eller fulla med skyllningar. ”du åt endast en potatis” ”du har en orm i ditt huvud” ”du kämpar inte ens” ”du måste fatta att du har anorexia” ”du är en så ynklig tjej” ”är du helt dum i huvudet då du inte förstår att du är sjuk” ”jag skriver upp alla misslyckanden du gör” ”läkaren kommer aldrig släppa hem dig” blabla.. jag blev ilsken, arg, tröttare, jag höll på att ge upp hoppet att bli frisk.

En dag kom en ny sjuksköterska, äntligen på mitt modersmål, svenska. Hon var inte så bra på det, men hon kunde iallafall svenska. Hon satte sig brevid min bädd, sen knuffade hon mitt huvud bakåt och höll sin hand där en stund. Min puls blev hög, jag blev nästan rädd. Hon viskade att hon vet vad jag håller på med. Detta är ingen lek. Om jag inte slutar kommer jag hamna på övrevåningen med de döda. Jag ville bara spy på henne, jag hade sådan ångest över mig själv att allt bara rasade på en enda sekund. Det fanns ingen som trodde på mig att jag skulle klara detta, inte ens jag själv mera. Hon ritade en lång trappa och så ritade hon mig på trappa 2, och under trappan fanns döden. På toppen fanns friheten, men hon sade att det är en lång och nästan omöjlig väg dit. Det fick mig att känna mig värdelös. Jag har aldrig känt mig så nertrampad som då.

Nästa dag kom även min läkare som nästan aldrig var på plats för de hade ”viktigare patienter, som tex. cancer-patienter”. Jag förstod det. Jag hade tidigt på morgonen ringt och gråtit till mamma att om de inte tar mig härifrån så kommer jag dö. Det kändes så. Jag orkade inte en sekund mera. Mamma lovade än en gång, kanske 200:nde gången att hon tar mig härifrån. Jag trodde på henne. Sen då läkaren äntligen kom, min mamma och pappa var även på plats ( de fick endast besöka speciella dagar och tider men idag var ett undantag ). Vi satte oss ner och läkarn hade med sig en annan person. Doktorn sade att de har gett upp för min vård, det finns inget de kan göra längre. De kommer att skicka mig till den psykiatriska kliniken. Jag frågade varför, så sade damen. För amanda, du har en orm i huvudet.

Vad än människor säger, kommenterar, gnäller om. Det hjälper inte din situation. Visst måste du förstå själv att du har en sjukdom, men vet ni va? Det ända jag hade behövt var ett extra stöd, någon som trodde på mig. Någon som förklarade för mig vad som händer här. Någon som gjorde en plan för mig, och någon som ser den ljusa sidan, framtiden. Att jag kommer bli fri från dethär bombnedslaget. Jag kände mig så svag, så ensam, så otrygg. Den psykiatriska kliniken var inget alternativ för mig, jag var 14 år och hade hört hundratals historier om den avdelningen, folk har blivit sämre, där behandlar de inte specifikt på ätstörningar, utan en slumpmässiga människor. Där vaktar de dygnet runt och skyller på dig ännu mera. Min släkting var där och hon sade att hon bara blev värre där. Mina bekanta sade till mig och mamma: vad ni än gör, skicka henne inte dit. Det kommer krossa henne totalt. Jag var för svag, liten då. Jag skulle aldrig klarat sånt. Jag hade aldrig varit borta hemifrån. Jag förstod inte ens vad som pågick. Det ända jag såg var människor som tryckte ner mig och jag ville bara spy all ångest. Men det gjorde jag förstoss inte, jag bara lät bli att äta, för jag mådde så skit. Det var ett sätt att kontrollera mig. Men samtidigt som jag sade, fanns det en del av mig som kämpade. Jag slutade aldrig äta helt och hållet, jag visste att jag behövde göra det för att överleva, så jag kämpade hur jävla ont det än gjorde i huvud och kropp.

Kvällen därpå rymde jag och mamma, från sjukhuset. Vi tog båten till Stockholms ätstörningsklinik, Mando. Det var det bästa beslutet jag någonsin gjort. Dagen där efter har det bara gått framåt. 

Jag fick nytt hopp. jag började tro på mig själv. Min familj började tro på mig, och hela mandokliniken som stöd. Jag fick belöningar efter varje steg mot friskheten. De tog hand om mig så bra. Jag fick ligga och vila i ett varmt rum efter måltiderna, jag fick varierad och god mat att vänja mig med, även en dator som talade om om jag ätit för mycket eller för lite, för snabbt eller för långsamt. Ingen person som skriker hur dålig jag är. Där var de alltid vänliga, ALLTID. 3 månader var jag på dygnsvården, sedan blev jag fri. Och visst var det en stor hjälp av alla dessa. Men det var JAG som bestämde mig, JAG som gjorde jobbet. Även om du har alla verktyg, är det ändå en person som kommer förändra ditt liv. Det är du själv. Vare sig du går den lättare eller svårare vägen dit.