Måndags bilder
@TheyAllHateUs @LisaOlsson @Tattoologist @Pinterest
Fel bild av hälsa
bild från yogaworld.se jag kanske har tagit upp det här, flera gånger. jag gör det igen. det är viktigt. ett viktigt ämne. jag vill att ni förstår. att det som skrivs och visas i media är inte vad som är det riktiga. det visar inget om känslor och vad livet, hälsa, måbra, är påriktigt. snälla. Vi har skapat helt fel syn av hälsa och träning och mat. Varför. Maten var först en fiende och nu blir det en hets. Allt nyare proteinpulverbolag och nyare dietkurer. Renare mat. Sockerfritt. Proteinbombat. Low carb. Träningen var en rolig hobby som blivit ett måste. Reklamerna är värst. Nu har det t.o.m skapat ett smör, eller margarin… som är gjort av kvarg. Japp kvarg. Kvarg överallt. Kvarg i mjölken, gröten, i pastasåsen, på chokladkakan och i smoothien. Aldrig utan kvarg. Aldrig utan protein. Alltid utan grädde. Fett. Socker. Kolhydrater. Allt ska vara lite, förutom protein. Gärna så att njurarna lägger av och det luktar äggvita i hela huset. Jag själv är en av dem. Inget fel att älska protein och äggvita. Men att undvika allt som heter fett och kolhydrater som kroppen byggs av och behöver för att fungera är helt stört. Att bryta ner kroppen på gymmet för att få Kardashian rumpa med en riskaka i magen för det är tydligen ”ok” och en proteinbar om man lyxar till det extra, för det är tydligen ”ok”. Ok enligt vem? Fitnessvärlden. Hälsohetsen. Vad har du ätit idag? Antagligen går man på den nya sopp-dieten och tappat sju kilo medan man drömmer om friterade kycklingspets, eller så är man på proteindieten och fryser blodet av sig då kroppen försöker spara på all energi den inte får, eller så går man på lowcarb och säger att frukt är onyttigt som var det nyttigaste man kunde äta för 10 år sen. Typ. Eller så undviker man allt. Helst vara vegan också. Salladsblad är ok, men det måste vara EKO, för det sprutas massa gifter på, och helst utan kryddor och salt också för det samlar på dig vätska.
NU FÅR DET VARA SLUT.
orkar inte. Vill nästan sluta blogga, för att jag skriver mycket om träning, sockerfritt, bikinifitness. <- Ni får fel bild av allting. Av världen.
Träning, sockerfritt, bikinifitness är inte livet.
Det är några små fjun av vardagen. Kanske inte ens vardagen, kanske veckan, månaden.
Mitt liv går ut på att leva normalt, inte ha begränsningar, inte ha måsten, inte tänka så mycket, inte ens ha någon jävla ”allt med måtta” regel, varför? Om jag vill vräka i mig en hel liter glass får jag väl det, eller om jag då vill steka en äggviteomelett får jag det. UTAN NÅN JÄVLA HETS. Utan att människor ska tänka ”sådär ska man leva” att jag äter den lilla omeletten, går och vandrar som en död mus och undviker alla sötsaker. Eller ”hon åt knappast något före den pizzan” vafan är det för bild då, har jag inte rätten att gå och tugga på vad jag vill när jag vill eller träna hur många reps jag vill eller zumba, crosstrainer, lyfta 20kg eller 100kg utan några tankar eller åsikter om det. allt skrivs inte på bloggen eller instagram. verkligen inte. så försök bli att försvinna med i vinden, där alla sugs upp av nya hälsoprodukter och träningsformer som bildar perfekta kroppen. försök att slippa hetsen och lev ert eget liv som ni minns att ni gillade och mådde bra av förut. som skapar energi och inte stressar huvudet av er.
Alxandras, alexandra eklund skrev så himla bra igår.
Möjligt att jag kmr att ta en paus ifrån insta, iaf leverera mindre inlägg, jag SPYR på fitnesshetsen just nu, proteinhetsen, vemkanätaflestgramkvarg-hetsen. Fitness håller på att bli motsatsen till hälsa och jag vill hoppa av det tåget. Visst ådror kanske är snyggt ibland men min fettprocent just nu ÄR INTE hälsosam. Och jag undrar vad som hände med att nöja sig med ETT träningspass om dagen och MINST en dags vila i veckan? Samt vanlig mat? Ägg, vanlig havregrynsgröt, mackor? Sås till maten, en hemlagad mustig köttgryta? Och alla dessa förbannade kommentarer och frågor ”hur många dl gryn har du i gröten, vad är det för bröd, hur gör du såsen” Det är ÄTSTÖRDA kommentarer och jag får dom dagligen! Jag äter tills jag är mätt och det jag tkr smakar gott!! Jag kmr aldrig tävla i ngn fitnesstävling, därför kan jag äta vad tusan jag känner för! Nej hörrni. Denna ”trend” måste stoppas för det handlar inte om hälsa längre. Instagram var förut en inspirationskälla för mig men inte längre. Jag vill bara hitta tillbaka till att träna hårt, lyfta tungt och äta vanlig jäkla mat som smakar gott och gör mig gott utan att tänka och analysera så mkt. @stravanfysik är en klok människa. Se hans youtubeklipp ”Vad är fitness”, och ta er en funderare. Och såhär svarade jag.
- svagtillstark Du skrev väldigt bra igår, vill gärna att du fortsätter inspirera här på IG genom att vara dig själv och visa vad riktig hälsa är. Gärna dela med dig åsikter, tankar etc, uppskattar det! Vi behöver fler som tänker såhär, är sårad över hur media utvecklats snabbt till det negativa. Allt ska alltid gå för långt. Det började bra, gym och mat istället för springa och svälta. Att tävla i fitness var väl inge stort som nu i början, det växte, människor blev allt mer deffade på scen, en overklig bild av en tränande kvinna/man skapades med ådror, sixpack, låg fettprocent. Människor började hamstra kvarg,lowcarb,lowfat,åt endast torsk och sparris. Lite proteinpudding var väl tillåtet. All vanlig husmanskost försvann, all glädje i träning försvann och allt blev bara press, vem är bäst och vem får mest resultat, vila är underskattat och träning ska helst vara varje dag om inte två gånger per dag. Blod svett och tårar ingen tid att vila, ”det kan ni göra hemma”. 12 åringar som frågar hur man börjar tävla i bikini, högsta drömmen att bygga en rumpa och få 8pack på magen. När jag var i den åldern drömde jag om att få leka inomhus när man frös ute i snöstormen, eller om varm kakao med grädde i mängder istället för en diettomatsoppa som säljs i mängder för att tappa 8kilo på en månad. Jag ångrar nästan att jag har tävlat, att jag ser ut som jag gör, då folk får fel bild och tror det är något att sträva efter.
- svagtillstark Då jag började intressera mig för att tävla, 2013? (elr gymma 2011)Var det ingen hets som idag. Jag ville endast ha ett mål och passa in någonstans, i ett team istället för ensam med pappa på gymmet. det var ingen svält + cardio och vinst men döende på scen, för mig var det endast en rolig resa och samarbete med mitt team, en glädje varje dag. Nu ska man döda för att vinna, köra ut till det sista, endast den som kör bäst och 100% tills den svimmar uppskattas och hyllas. Hon som väljer godis och bio eller paus en helg ute, paus från träning och det som kallas ”hälsosam mat” trycks ner och undviks, kallas förlorare eller svag som ger upp, eller bara något extra. För endast de bästa och ådrigaste är tydligen accepterade i världen nu. Eller så är det antagligen 100% gymnörd, människa som aldrig njuter eller så är man 100% soffpotatis, lat, finns tydligen inget däremellan. Tycker vi ska ta 2016 som ett vanligt år. Göra allt vanligt. Vanlig mat, vanlig träning, vanlig vardag, vanligt liv. Allt med måtta. Varför sträva efter att vara bäst? Då man kan va sig själv. Lyft skrot om du vill, men inte för att alla andra gör det och inte för att skriva det på facebook. Träna zumba en gång i veckan om det känns bra. Lev livet du vill. Finns inget måste att vara på gym eller äta broccoli. Men inte ska man heller trycka ner personer som gör det för så många har orsak till det och gör inte det för de ”måste” utan för gymmet är, deras räddning i vardagen. Men saknar ändå det gamla vanliga, för mycket media, tidningar, nya proteinbolag och dieter. Ska vi inte skippa det skitet och återgå till sin egen livsstil, det är där man mår bäst.
Mina känslor går inte att beskriva i ord eller ett blogginlägg.
Jag vill bara att ni ska begripa att det är bara falskt allt. och att VI ALLA ÄR OLIKA. Jag kan inte ändra på mig själv nu. jag kan inte ändra på min fettprocent sådär BOOM eller sluta bikinifitness bara för att minska på hetsen. Det kommer inte förändras ändå. Det krävs oändliga människor som väljer att vara OK som de är. Sluta sträva att vara bättre. Våga visa sitt äkta JAG. Och inte bli sponsrad av alla världens dietgrejer. Vad hände med allt det vanliga egentligen? Jag vill ibland backa tiden. Men samtidigt vill jag leva nu. Jag brinner för denna sport. Jag har alltid varit sådan person som behöver något mål, eller något att leva för. Eller någon sport jag liksom får glöd av. Vare sig det är fotboll, dans, balett, gruppträning, lyfta skrot, eller tävla i bikinifitness. Bikinifitness är den ända kroppstypen som passar mig. Och det är väl den som anses vara den som mest hetsig. Hoppas att denna hets lugnar ner sig och alla förstår att det är ok att vara ok, man behöver inte heller bevisa det för någon. För man vet själv. Att det är såhär livet ska vara. Såhär jag mår bäst. Då kvittar det vad andra håller på med. Då behöver man inte heller följa med i stormen om allt bättre och nyttigare vanor. För man är okej som man är. Och man gillar den maten och träningen man håller på med. Då sätter man peace och slutar hetsa på internet.
Glad fortsättning på dagen!
Mina ord räcker inte till och inte min tid heller, vill ju skriva en hel sida eller mer om detta ämne, men nu ska jag göra det jag gillar mest: LEVA. Inte försöka ändra på andra, samhället, media, hälsohetsen eller bara försöka få andra att förstå saker som de ändå inte kommer förstå genom ett litet blogginlägg. Tror tiden, erfarenhet, lärdomer, åren är nästan det ända som påverkar våran syn och vår accepteran att vara ok, neutral, utan att behöva ha ångest av det. Så låt oss nu, bara leva vårt eget liv och sluta jämföra oss med vännerna. Du, det är du som lever och gör ditt liv. Gör det till ett lyckligt sådant, som du mår bra av, som du får energi av, vare sig det har begränsningar eller inte. KRAM.
Tips på sockerfritt
Jag har ju skrivit om Nutrinick förut, nu har jag använt dem i lite mera än 1 halv år, eftersom vi inte har dessa produkter i Finland. Så är så himla glad att jag nu äntligen har fått pröva och använda dem i matlagningen. Har inte smakat på alla Nutrinicks grejer, men de jag använt är jag störtkär i. I Nutrinicks produkter finner ni bl.a. Funksjonell Mat som är ett Norskt företag som grundades 2007. Deras mål är att erbjuda innovativa produkter som gör det lättare att leva hälsosamt. Alla produkter är baserade på naturliga ingredienser och utvecklas av dem själva. Efterfrågan på Funksjonall mat har ökat enormt och de finns nu representerade i de flesta europeiska länder. Jag använder av dem bl.a. Florsocker och det bruna sockret, som smakar EXAKT som vanligt.
Använder ni Nutrinick, eller liknande produkter som Funksjonell Mat? Med mindre eller helt utan socker, spannmål för att hålla blodsockret och insulinnivåerna normala och därmed få ett lugnare, gladare, regelbundet humör dagen lång! Jag själv har ju mycket erfarenhet och vet hur jag påverkas av snabba kolhydrater, finns både bra och dåliga saker med det, men det jobbigaste är ju nog hur det påverkar humöret och kroppen, vi alla är ju olika påverkade men så många av oss får hjärtklappningar, humörsvägningar, stressökning, kallsvettning eller värmeattacker, magproblem, hunger/agressionsattacker och ofta beroendeframkallande och kan inte sluta. Så allt med måtta! Men för er om gillar sockerfritt, rekommenderar jag verkligen deras produkter som hjälper mig att hålla blodsockret i skick, mina sugarcravings på tävlingsdieten, lugna ner min IBS, och ha en njutning i varje måltid.
HÄR ÄR MINA 3 FAVORITER
Choklad-steviadropsen jag tipsat om tidigare.
Tänka dig… chokladsmak i gröten,kaffet,yoghurten,smoothien,eller t.o.m på kvällsmackan som wannabe nutella 😉 Gjort på stevia som inte påverkar blodsockret, insulinet som många andra sötningsmedel gör!
Spagetti, Fettucine gjort av Sojabönor
Jag äter mycket soja, dels för att det är gott, bra för magen, ganska högt med protein, fiberrikt, höjer östrogen dvs. för oss som har för lite minskar det depression, värmesvallningar, humörsvägningar, osv.. Sojabönor är även ett bra alternativ för veganer eller vegetarianer, förebygger hjärt & kärlsjukdomar etc. Jag tyckte denna Fettucinen var jättegod med tex. köttfärssås, ketschup, pastasås, fetaost, skinksås, krossade tomater, spenat, lök, paprika, svamp, eventuellt lite bacon & PARMESANOST! <– Det måste jag testa! Nomnomnom!
Proteinbarsen (vem älskar inte prottebars…)
Högt proteininnehåll = Bra mellanmål, högre mättnadskänsla än vanlig chokladstång.
Grym vid vikt- & uppgång!
Bra som återhämtningssnack.
Innehållet är super = Mycket mineraler & vitaminer + FIBRER!
GOTT! &Ni hittar Nutrinick & FM produkter på Nutrninicks egen hemsida, eller för oss i Finland, Nu3, som nu har rabatt på bl.a. mina favoriter!
SPONSRAT INLÄGG
I LOVE YOU LOVE
…..alltså kärleken till härlig, endorfinfylld, underbar, energifylld styrketräning där bara ditt smajl blir ännu bredare av varje press och brinnande smärta i musklerna och hur du känner att musklerna växer och byggs upp av en blandning av mental och fysisk styrka du får från ingentans. Alltså bara ren kärlek. Så himla kärlek på det. Det är så himla obeskrivligt hur man älskar perioder där träningen går bra. Skillnaden mellan träningar där man bara bryter ner kroppen ännu mer på för fattig kost, dåligt med sömn, återhämtningen har försämrats och den vardagliga stressen eller andra tankar tar över den fina stunden på gymmet, eller träningen som verkligen bygger upp dig och du får energi av passet, visst känner man att kroppen är slut, men på ett skönt sätt som får det att pirra i magen av glädje. Bästa depressionmedicinen brukar de ju säga.
Med rätt träning, som passar för dig. Med rätt kost att du orkar träna, vare sig det är 10 minuter eller en timme, vare sig det är 2 gånger i veckan eller varje dag. Det behövs mat med jämna mellanrum för att man ska orka och ha motivation till att träna. det sägs ju att man aldrig kan träna för mycket, endast vila eller äta för lite. Vi alla är olika och vi alla behöver mer eller mindre återhämtning, olika slags koster och olika fyllda dagar. Och perioder på livet beror ju också. Många säger att ung och pigg orkar man med vad som helst. Tror ålder visst påverkar lite, men inte så mycket som man tror. Det allt beror på, 1. motivationen 2. återhämtningen, kosten, vilan, träningen du tränar, vätskeintaget osv 3. din vardag annors och hur den påverkar dig 4. din förmåga att hantera stress 5. Andra saker som påverkar ditt humör/fysisk kondition 6. läkemedel, nikotin-, koffein-,alkoholin-intaget osv. 7. energiproduktionen 7. Förmågan att ta emot smärta 8. hormonproduktionen 8. självdiciplin & självkänslan 9. sjukdomar & skador 10. ALLT MÖJLIGT, ALLA ÄR OLIKA. ANDRA BLIR TRÖTTA AV ATT SPENDERA TID MED FOLK. ANDRA ÄR SPÄNDA DYGNET RUNT = TRÖTT, ÄVEN EN STOR DEL HUR DIN LIVSSITUATION ÄR OCH HUR DU MÅR, DEPRESSION MOT LYCKLIG, VEM TROR DU HAR MER ENERGI? OSV. Skulle kunna skriva en bok om detta. Tänkte någon dag skriva extra om just detta med återhämtning, energi, vilan, osv.. Då det så mycket talas både bra och dåligt om det. Så många som anser att vila är onödigt och att man bra kan träna varje dag i veckan. Visst kan man det, men då måste man vara väldigt viktig med allt annat också, att man inte bryter ner kroppen och musklerna, vilket man säkert inte vill.. Att hålla på så utan att förstå att man gör negativt mot kroppen, kommer ju slutligen få dig utbrändhet. Kanske det tar längre för vissa att nå den punkten eller kanske snabbare för andra, kanske någons kropp säger stopp då det är enough, andras inte. Som ätstörd tex. kan det vara svårt att låta bli att gå över gränsen, man kör all in även om man inte ätit på ett dygn. Lär känna dig själv och din kropp och din hälsa, det är väl det ända man kan göra. Och att börja försiktigt! Vare sig du varit på resa eller aldrig tränat förut eller haft en skada eller varit elitidrottare förr, då man börjar alltid försiktigt pånytt efter en paus. Speciellt efter skada/sjukdom etc. Det kan ta en väldigt lång tid att återhämta sig totalt, och huvudet har ofta svårt att acceptera det. Lär dig veta skillnaden mellan Perifer trötthet & Centraltrötthet. Att vara trött i musklerna eller att vara trött i skallen. Mer om det sen…
Anyway, mitt ämne till detta inlägg var bara: JAG ÄLSKAR ÄLSKAR DENNA GLÄDJE. MÅSTE NJUTA NU DÅ MAN INTE VET DÅ DEN FÖRSVINNER IGEN.
Jag har så otroligt dåliga dagar, riktigt på botten, seriöst. Hemska. Man vill bara gräva sig under jorden. Men så är man igen på himmelen. Kärlek på allt. Underbart. Lycklig. Det är nästan aldrig där något mitt emellan. Vilket är JÄVLIGT jobbigt. Får bara försöka stå ut med de negativa och förjävliga dagar och försöka påminna mig själv om att det går över.. men den smärtan man då har, är så svår att få bort och att förstå att det endast är ett ögonblick av livet, för den stunden då man är i då, känns som en evighet att ens andas vid en minut. Att då hitta fina människor som du mår bra av, hitta de fina intressen som du blir glad av, finna alla fina saker och försöka glömma allt det dåliga, det är det ända man kan göra. För sen då man är glad och jädrans dans på rosor, även om det inte ens är perfekta dagar så känns små motgångar som en liten fjäder. Allt känns lätt. Man vill bara le. Men samtidigt är man så rädd, för de stora gupparna som kommer ibland mer och mer, ibland djupare och ibland endast små sandgropar. Men då man faller dit, då vet man inte hur länge det kommer att ta förrän man är uppe igen. Så sen då man får dendär minutlånga glädjen, lyckan i dagen, känner man sig så förbannat lycklig. Så kan det ju vara också att min nya medicin mot ADD& mitt östrogentillskott får mina känslor att valla. Humörsvägningar. En stund pigg och en stund energilös. Men också. Min stresshantering. Den är så himla svag. Så krav är det värsta jag kan ha. Jag försöker att inte ha så mycket jag ”måste göra”, utan mera saker jag ”får göra, om jag vill/orkar/behöver/har lust”. Sen så har vi de sakerna som man måste göra. Så om man gör jobbet, skolan, eller tar hand om familjen etc.. vad det än är som tar mest tid och energi för dig att göra, om man nu gör det först och tar det i förstahand, så kan man sen se efter det, vad man annat orkar göra. Annors blir alla roliga saker bara stressiga istället för glädjefyllda som de ska vara. Har man en lång tråkig lista blir ju allt bara ”måsten”. Att blogga, att träna, att träffa kompisar, att göra mat, att rida, att mejla/svara på mejl, leka osv.. det ska ju vara ROLIGA GREJER, man VÄNTAR PÅ. Om du känner det som ett krav, ett ”måste”, blir det = en stress och du försöker göra det så fort sm möjligt och ofta hinner du inte eller klarar inte av att njuta mera, för du tänker bara på vad du skall göra till näst. Snälla. Stanna upp. Lev i stunden. Här och nu. I will do it. NU.
Valentine feelings
@theberry
Böcker – Läsa & Skriva
Hej! Jag har pratat mycket om böcker på sista tiden.. är så glad att jag kommit igång med läsande igen! Det är så härligt att försvinna i en annan värld en stund och dessutom somnar man väldigt mycket bättre & fortare om man har en bok i handen istället för mobilen.
Tänkte fråga om ni har några boktips?Någon bok ni kommer ihåg att var ”så bra” och kanske ”lärorik” eller att man sjunker in i boken och vill bara läsa mer och mer! Älskar den känslan 😉 har svårt att hitta bra böcker då jag inte är någon storläsare. Har svårt att läsa svåra böcker med en ”svår svenska”, man vill att det ska vara lätt och gå fort och inte behöva läsa raden om och om igen och ha svårt att koncentrera sig eller måste ofta hoppa över flera rader eftersom man inte förstår orden eller inte är intresserad. Det ska ju inte vara en skolbok, utan mera en fritidsbok där man nästan låter hjärnan vila lite. Om ni förstår vad jag menar 😉 Men samtidigt gillar jag inte heller för lättläsa, väldigt smala böcker men inget innehåll, typ en sommarkärlek eller rika hollywoodfruar i baren eller så.. Man vill ändå ha något annorlunda eller något som väcker intresset. Men kanske det är det som är grejen, man måste hitta sin egen bok och sitt eget intresse. Vad jag gillar mest i böcker är då man känner igen sig själv. Så därför kan det vara svårt att tipsa om böcker, då andra kanske är just nu nykära och därför vill ha en bok om kärlek, och andra behöver spänning i livet och läser deckare, osv.
Just nu läser jag en bok mamma tipsade om, hon sade att hon älskar författaren Paulo Coelho och tyckte boken ”Veronika bestämde sig för att dö” passade mig. haha låter lite tragiskt att just en bok om döden passar mig.. men hon menade säkert det på ett annat sätt, och så var den väl lättare att läsa än de andra böckerna han skrivit. Har bara läst den två kvällar nu och den är väldigt intressant, lite annorlunda, men något faktiskt som får mig att vilja läsa vidare, även om den för mig är lite svårläst och jag ibland inte förstår, så är det ändå mycket som jag förstår och mycket som väcker tankar. Får se om jag orkar läsa den till slut eller om jag väljer en lättare bok, men inte ska jag ännu ge upp då det är först en början 😉
Till ett annat ämne om böcker… nämligen skrivande. Jag har ju länge hållt på i olika perioder, olika dagar, att skriva en bok. Om Anorexin jag hade. Just nu är allt bara klott och flera olika häften & lösa papper där jag skrivit, men jag skulle vilja få ihop allting En sammanfattning men en längre sådan. Alla texter till ett. En hel historia. Och sedan möjligtvis lägga till lite extra såklart som jag glömt bort att skriva eller inte hunnit med. Så känner ni någon som skulle kunna fixa detta? Känner ni någon som fixar ihop böcker åt andra? Isåfall får ni gärna kontakta mig, essenamanda@gmail.com
Eftersom jag så länge velat få ihop allt detta.. och om det nu aldrig skulle bli en bok (vilket jag nog bestämt och vill göra för länge sen redan) så skulle det ändå vara en fin sak att ha för sig själv… och läsa själv.. eller visa åt mina barn eller någon annan om några tiotals år. Ganska intressant, eller kanske t.o.m lite skrattretande eller kanske lite känsligt, man vet aldrig, men kasta bort vill jag inte. Jag brände redan massor med dagböcker från tiden jag var sjuk, men det finns flera stycken kvar ännu. Det är jag glad över.
Ha en bra dag och ni får gärna som sagt tipsa om böcker eller tidningar eller vad som helst ni tycker var bra! Kram!
Bilder från resan del 1…
Tyvärr är min gopro kamera sönder så vi får vänta ett tag.. eller ett väldigt långt tag innan jag postar någon film 🙁 Men här är lite mobilkamera bilder!
Social Media
Social media is so far from real life… But, is instagram & social media a bad thing, bad example for teen agers? For me, yes & no.When I had anorexia I got nothing to do and no social contact..so to spend time on the computer& find ”friends” at my age was good for me.Some of the friends I still have & some I know in real life. Actually one girl became my best friend,almost too close,like a sister for me..I was forbidden to move around so to think about other things than food or burning calories, the internet rly saved me.Years later, when I could live normally again I got the deep depression. When you’re burned out, depressed, anxious, it may be difficult to leave home or meet other people. I had also quit school& had very few friends.Finding blogs&later instagram, was a great thing for me to find inspiration. Also to stay in contact with the few friends I had left,forget the anxiety a moment. Internet was a place where I could share my experiences, feelings,thoughts&get support, help or hear others with similar problems.When I was on the bottom several times, I nearly always got help here. Once it was just a motivation film..another time a trainer helped me (online) for FREE with both diet and exercise, to get back on track. That was all I needed. Someone who believed in me&some goals in life. Later, in 2013, I hesitated and thought about starting this IG account only about training, health, my history& my way to the strong, free, healthy, happy self. I thought again and again if I should delete it. No, I got straight plenty of followers that gave me positive feedback and I wanted to do the same back. I got inspiration& found people with same interests as me. I had a lot to learn so I read on, I tested alot myself& a year later I started the PT school. Much of what I knew, but also much i did not know about the body& the functions. All this time I have developed myself mentally and physically. I Think it is important that the PT has own experiences about diet, exercise/gaining or losing weight.Social media became less important for me.Life outside is always more important& valuable. Real friends& real life..where everything happens.What happens on the screen is not that important. Spend your time here&now.Enjoy the good times, memories in life.To have internet is a fun activity, a great way to keep in touch with people who live farther away. Especially when you have a long and restless time alone, it can be a great way to spend time as well as reading the book, an Xbox, a diary, listen to music, etc. We are all different and needs/wants to spend our own time differently. It may be convenient for some to work on the computer or blog their feelings or read interesting texts. But it can also be great and useful to look out, watch the people, maybe talk and be a little social, or just be and do nothings..or perhaps use a bit more brainand solve crossword puzzles or playing alias, etc .. You choose, and you are right to do whatever you want! But when you are with your family, friends, at work, school, at dinner, the bar, the gym or on the town, maybe more fun to leave the cell phone for a ”while”,what is more important than living here and now? Maybe you see or hear something you’ve never experienced before? So as I said, there are advantages and disadvantages.I think you should leave instagram if you feel bad using it. Or just follow the people that makes you inspired and happy..and do everything in moderation! Maybe I have some time long ago got a little anxiety about IG but now I dont have pressure or requirement to be a certain way. I certainly want to inspire and help others but I wont change who I am or lie just because of that. I am who I am and I’ll post about me, my life, my living, my emotions and if it is bad for someone so unfortunately I can not do anything about that. I do not always think before I write or post photos, maybe I should when there are so many younger followers and I should be a ”good role model”.But I can’t promise that to be something I can’t always be. I’m myself. Maybe I’m a bad role model and often do things that I should’nt, but I have my own free will and a life to live as I want. So I hope you understand that nobody is perfect. When you accept yourself as you are and understand that we are all different, that’s when you see everything in a new way.
Just be ok with yourself
Jag har svagt minne om min barndom, ungdomen före jag blev sjuk. Visst minns jag mycket men inte alls mycket känslor/ångest/oro/stress eller så mycket tankar på utseende. Det var väl inget som man brydde sig om då. Visst var det härligt?
Anyway. Under min ätstörning och efter blev det ju såklart värre. En plåga dag till natt. Aldrig var jag nöjd. Det var ju inte bara kroppen man hatade. Och det var blandade känslor, en minut kände man sig som ett skelett, smal, anorektiker, en annan tjock, uppsvälld, stor, magen uppsvälld osv… Det var ju också ett hat om allt annat. Man hatade, kritiserade, hade ångest om sitt liv, sitt tänkande, sin vardag, sina kläder, sin röst, sin hårfärg, sin hudfärg, sitt skin, sitt land, sitt hem, sin familj, sin personlighet, sitt allt. Jag hatade mig själv för allt. Allt var fel. Allt skulle ändras. Jag skulle flytta till Sverige eller Japan så fort som möjligt. Jag skulle vara snygg, jag skulle vara sån som alla tyckte var ”wow”, jag skulle bli sångerska men min röst var det ju såklart fel på, jag skulle äta normalt när jag är hungrig och känna det kroppsligt som en kurr i magen, jag skulle klara av att kontrollera maten och sluta äta innan jag blir mätt så som det står överallt, jag skulle dricka citronvatten som alla perfekta, jag skulle ha de vitaste tänderna, jag skulle bli rik ha snygg pojkvän, bil, hus, allt skulle vara perfekt. Allt.
Det blev ju tvärtom.
Jag blev anorektisk.
Jag fick mina önskningar i uppfyllelse men det var allt annat än glädje eller något jag någonsin kunde tänkat mig….
jag blev smal, ett vandrande skelett.
jag flyttade till Sverige -> ätstörningsklinik.
jag blev ”wow” -> människor blev förvånade över hur smal jag blivit
jag flyttade till japan -> fick ”återfall” och blev tvungen att lämna tidigare än planerat.
Allt blev ju skit. Allt blev en mardröm.
Sen. Orkade jag inte längre.
Men det tog en lång tid…… från den sista droppen för mig.
Först hade jag missat min ungdom, från 2009-2013 på ätstörningar och strävan efter det perfekta. Det hade visst var upp och ner dagar, dagar där jag skitit i allt, spec. direkt då jag blev utskriven från ätstörningskliniken och började ”normalt” liv igen, och skolan igen. Då ville jag vara fri, och så normal, och så glad, no stress, leva i nuet, allt bra, ingen oro ingen ångest, inget bryende om något annat, ”life is what you make it”, vi gjorde allt med vännerna, glömde all stress och bara levde livet. Verkligen. Det var ju skönt och bästa tiden i mitt liv…Men jag glömde ju såklart därför bort detta:
- Att planera mitt framtida liv, utbildning osv. <- orkade inte stressa om sånt, visste inte om jag skulle dö imorgon. Ville njuta 100% varje sekund på annat än stress.
- Att kanske söka fortsattshjälp/stöd eller följning om det skulle komma återfall som det ofta kommer till de flesta med en ätstörning.
- Att börja terapi och prata om allt som hänt.
- Att det inte går att bara ”glömma allt” ”börja pånytt”
- Att sjukdomen fortfarande fanns där, men den gömde sig så bra.
Så… känslorna, allt jag gått igenom, det fanns ju där, så otroligt starka känslor men så bra gömt. Varje minsta ord om anorexi, om sjukhus, om vad som hänt, om anything blev jag arg på och började skrika eller ville fort byta samtalsämne. Det var ju en självklarhet.. efter det jag gått igenom. Men det förstod jag inte då. Jag var ju bara en liten tonåring på 14-15 år?
Det kom den dagen då allt brast ihop.
Jag föll ner. På botten. Jag orkade inte längre.
Dagarna gick, månader gick, det kom alltid mer och mer minnen upp. Jag drömde mardrömmar om tiden på sjukhuset. Jag gick igenom så hemska grejer och tankar som ville bara döda allting inom mig. Sen började jag också förstå hur mycket jag förstört. Jag har förstört hela min familjs liv tyckte jag, jag hade glömt så mycket och glömt mina vänner, jag hade bara stängt in mig i min ätstörning, alla hade satt så mycket hopp & tid, böner, pengar på mig…, jag hade också missat min skoltid med 0% fokus på skolan och lärningen, bara på mat, ångest, smygträning.
Jag var ett helt fel.Jag ville inte vara fel mer.
Men så blev det. Jag blev sjuk igen och allt blev sämre och jag blev deprimerad och den tiden orkar jag inte ta upp…
Vad jag vill komma fram till.. är att jag ALDRIG VAR NÖJD. ALLTID VAR ALLT FEL. Och fyfan vilka ångestattacker jag fick för mitt utseende. Att lämna dörren och gå någon annan stans än hemifrån och att se sig i spegeln, fyfan, det förstörde hela min dag och jag ville bara springa bort och gråta. Alla människor var i vägen, alla glodde på mig, alla skrattade och pratade bakom ryggen hur hemsk jag såg ut.
Det hände också i skolan. Jag var för smal. Alla skrattade för jag var så smal. Så…. anorektisk. Som de kallade mig i sjukhuset.
Men på stan, omklädningsrumme, gymmet, överallt där det fanns andra speglar än de jag var vana vid hemma… fick mig att vilja kräkas av äcklighet hur jag såg ut. oftast var det att jag var för smal… jag såg det anorektiska utseendet och benen som stod ut. jag såg sjuk ut.
Det har varit så lång uppförsbacke från detta….
Än idag kan jag ha svårt att inte kritisera mig själv, mitt liv eller mitt utseende. Det är på ett helt annat sätt, men ibland kommer även de starka känslorna om att jag är för smal, eller att jag är helt misslyckad som person.
Jag tror det är att jag tänker för mycket vad andra tänker om mig.
Jag har lärt mig så bra och jag har kommit så långt att jag kan leva en vanlig vardag utan att behöva tänka på något sånt, men som sagt, de kommer alltid ibland, men inte ALLS LIKA OFTA. Vilket jag förstod nu då vi var på resa, hur lycklig jag är som är fri från den ångesten.
Vet ni känslan? Hur ni känner att alla stirrar på er, för att ni är ”för tjocka” ”för smala” för musklig” ”för benig” ”för något…” att någon kallar er ”anorektiker” ”ortorektiker” ”bulimiker” ”ätstörd” ”fetma” ”emo” ”självmordsmänniskan” ”hora” ”tjockis” ”alkoholist” ”drogare” osv… Kanske för att ni någongång blivit kallade det? Eller för att ni faktiskt farit det någon gång? Eller för att ni blir osäkra om det är sant?
Ibland måste jag ofta fråga mamma eller syskon, att verkligen säga om jag är för smal. Jag vill inte gå som ett vandrande skelett igen utan att fatta det själv.
För nu har jag kommit till den perioden i livet där jag inte orkar bry mig. Jag blir helt chockerad över hur människor stirrar sig i spegeln. Jag gör det kanske 2 sekunder och så är jag ok med det. Fine om jag ser ”för” något ut. Jag vet ju själv att jag är vem jag är och jag vet själv sanningen om allt. Så vafan ska jag bry mig om andras åsikter? Och alla har väl rätt att se lite bleka ut någon dag, man vet ju att det går över och man vet ju hur det är påriktigt. Vad jag menar är att jag ofta kan få känslan att jag är för smal då jag tex. reser, för jag ibland eller oftast tappar lite vätskevikt… Jag försökte om och om igen tala för mig själv att det är ok, du går upp i vikt igen då du är hemma och så länge du mår bra och sköter om dig själv. De starka känslorna och paniken går över då man förstår att det är sant. Jag kommer inte dö eller hamna på sjukhus. Men så är man med människor och då får man otroligt ångest igen, för man börjar tänka att; de tycker att jag är ”för smal” och så gick jag för att gråta till mamma, eller ringde som sagt. Varje gång. Varje resa. Mamma lugnade ner mig alltid och det kändes bättre. Men det var ändå jävligt svåra tider. Sitt eget förtroende försvann..Jag blev så glad då jag förstod att detta är över. Jag behöver inte längre tänka såhär. Som sagt händer det ibland. Men inte varje vecka som för 3 år sen, nu kanske jag får dessa känslorna 1-2 gånger per ÅR!!! Det är så otroligt att förstå hur långt man kommit.
Vad jag vill säga är;
Acceptera dig och ditt utseende som du är. Gå inte så mycket och tänk. Lägg inte på halva din vardag på att försöka fixa till dig eller gömma något du skäms över. Glöm utseende och kroppsfixeringen. Fokusera på allt annat fint i livet. Det finns så mycket annat vi borde oroa oss för och verkligen inte om några rynkor eller celluliter på kroppen. Varför ska utseendet vara så viktigt och varför lägger vi ner så mycket tid, oro, känslor, ångest, stress över det? Kanske för media och alla reklamerar ”makeover program” eller maskiner som får bort ”felet på kroppen” ”det extra” eller för att alla går runt med 10x lager smink och det får dig att känna dig ofresh, naken, ful? eller för att det finns så mycket operationer att fixa till allt från fett till botox till kindben osv, för att dagens kvinnoförebild är stor rumpa, kurvor på rätt plats, perfekt ansikte och inte för smal/för tjock. För att man ska ha det perfekta jobbet och vara rik. För att man ska se ut som tjejen på tidningens framsida. För att det reklameras om ”hur du blir rynkfri” ”hur du tappar fettet på magen” ”hur du får vitare tänder” ”hur du borde äta” ”hur du får len hud” ”hur ditt hår blir tjockare”. Nya hårfärger, nya ögonfransar, nya ögonfärger, nya naglar, nya metoder att fixa till allt som tydligen är…. ”FEL”!?!?!
Jag förstår ju klart att om man mår dåligt och det finns orsak till det.. men som oftast är det bara du som tycker att det är ”fel” och vi alla (jag) borde acceptera oss som sagt som vi är. Och klart man får sminka sig och fixa sig om man mår bra av det, får bättre självförtroende, blir glad osv. Men om ni nu förstår vad jag menar, photoshoppa bort saker och ting eller sminka sig till en annan människa osv… Det är faktiskt en svår sak att säga, det är inte alltid så svartvitt som att ”acceptera dig som du är och gå naturlig”… vad jag menar är att om du själv tycker att du är helt okej storlek eller utseende eller whatever så är vad andra tycker bara onödigt att lägga energi på. BARA DU MÅR BRA OCH ÄR NÖJD OCH VET SANNINGEN.
Men att ni också ska komma ihåg, att som jag sade, kan jag och kommer ofta att vara osäker och onöjd med hur jag ser ut/beter mig/livet/ eller börjar tveka jag själv också. Men det är så lätt nu att knuffa bort osäkerheten, för man vet ju vad är sanningen. Låt andra tänka och prata vad de vill, ibland tror man också och inbillar sig att folk gör det, men vore det så eller ej, VAD DU VET OCH TYCKER OCH KÄNNER ÄR HUVUDSAKEN. Du är den som lever ditt liv. Det är du, din kropp, ditt utseende och ditt självförtroende. Du behöver inte göra andra nöjda, glada, varför ska man behöva se ut på ett visst sätt bara för någon annans skull, eller för att media säger så. Och än sän då att du inte är 100% nöjd, vi alla har ju dåliga delar man vill ändra på, om man ens kan kalla dem dåliga, vem har rätten att säga att de är dåliga? Du själv? Kritiserar du andra som du gör dig själv? Jag hör ofta människor klaga om något i deras utseende som jag inte aldrig ens lagt märke på tidigare eller ens gör det nu? Om en liten klump i pannan eller för stor näsa eller hängande ögonlock eller tjocka lår. Jag tror faktiskt inte att någon märker det eller tänker på det som du gör. Alla funderar på sig själva och sitt utseende. Så acceptera dig själv som du är!
Fotoblogg
Tjenis bloggen!
Funderar på att fortsätta eller BÖRJA IGEN blogga även på min fotoblogg, haha.. väcker så många minnen! och jag älskade ju att fotografera förut. Jag har en väldigt dålig, gammal, trasig systemkamera, men varför måste allt va bra? Jag gillar att redigera, eller bara väcka fram känslor via ett foto. Det är pointen! Inte hur skarp, tydlig, bra, bilden är.
Bloggen startade jag på min anorexitid,06 september 2010, då jag inte fick göra så mycket annat (en lång tid fick jag varken promenera, stå för länge och absolut inte träna). Jag tecknade och fotograferade mycket, det fick mina känslor att svämma ut, för jag inte riktigt var någon som pratade eler berättade om mina känslor och min ångest då. Ibland skrev jag brev. Både till mamma & mina vänner från Sverige. Men den tiden slutade då vi växte upp, men en vän fortsatte hela min historia. Från dag 1 till slutet. Men hon gick bort. Hon finns inte längre. Så jag slutade skriva brev. Jag började istället prata. Det var första trappsteget upp ur depressionshålan.
Bloggen hette Sashin, vilket jag valde eftersom jag älskade Japan och såklart ville använda ordet fotografi på Japanska, som är Shashin.
Nu är känslorna för Japan lite annorlunda, men fortfarande lika stor betydelse har bloggen för mig. 🙂
FOR LIFE – Cancerstöd
Hej.
Ville ta upp ett inlägg om detta.
Ett känsligt ord. Livet.
Det betyder så mycket för mig. Då jag varit med om döden och saker kring det ofta. Jag själv som också skadat mig själv och försökt flera tals gånger ta livet av mig. Mina vänner som gjort samma. Dem jag förlorat under åren, viktiga personer. Min anorexi som också var nära på att kosta mig livet. Mina släktingar som haft cancer, farmor och kusin Annika.. Hör ofta att någon bekant fått cancer eller svår sjukdom. Det är alltid lika sorligt.
Livet. Döden. Och tiden där emellan. Kanske något man inte alltid tänker på. Att kunna andas, att hjärtat slår, att vi kan röra på oss och att vi mår bra, att vi är friska, är så viktigt, fint, och bra. Ibland har man svårt att förstå hur bra, vi friska egentligen har det.
Jag minns då jag var tvungen att välja. Och jag valde livet. Alla har inte det valet. Det är därför jag vill stöda cancerforskningen Ambaye tipsade mig om. Projektet heter FORLIFE och de arbetar med att samla in pengar till en cancerforskning. Idén till ForLife-projektet föddes då ett flertal närstående personer till grundarna, inom loppet av ett år, drabbades av olika typer av cancer. De bestämde sig då för att själva vara med och göra skillnad inom utvecklingen av cancerforskning.
”Vår målsättning är att hjälpa så många människor som möjligt och vi är övertygade om att du som deltagare i sysselsättningsfasen kan hjälpa många andra samtidigt som du hjälper dig själv. Under din tid hos oss skaffar du dig värdefulla meriter och färdigheter för framtida anställning samtidigt som du hjälper andra människor eftersom allt vårt arbete utförs till förmån för cancerforskning. ”
Var med du också. Finns massor med fina armband ifall du vill vara med och hjälpa och dela med dig stödet. Man kan också få med valfritt mobilnummer på, vilket ju är jättebra spec. vid stora marknader, evenemang och andra tillfällen då barnen kan springa bort. Kolla in här.
Att bära detta armband väcker mycket känslor och tankar. ”För Livet.” Känns bra och tryggt att ha det på mig.
Hoppas ni får en fortsatt fin dag.
Kramisar.
Kampanj på Nutrinick!
Nutrinick har länge varit något jag längtat efter att prova. Nu har jag provat bl.a. deras steviadroppar, stevia KEXCHOKLAD, fibersirapen (grymma questbars) etc. Och jag är helt förälskad! Tänk att det finns så många alternativ för alla som vill lämna bort lite socker eller som följer något schema. Klart jag äter också vanlig choklad och bars, men hur gott är det inte med lite andra alternativ också, har alltid älskat att baka själv istället för att köpa färdigt, blir så goda dofter i köket och det är så roligt och man blir inspirerad att hitta på nya recept och dela med sig dem! Anyway, här är en länk till en bra kampanj, nämligen 20% rabatt och Stevia choklad på köpet! Nomnomnom!
Skynda på för kampanjen går ut på söndag!
Inlägget är sponsrat med Nutrinick Sverige.
Ha det bra! 🙂
Våga bjuda på er själva
Någon annan som är less på ”perfekta” bilder? Nivet inget minsta lilla kladd, fel, moln, rynka. Mycket eller allt photoshoppas. Huden len, naglar filade, benen skalliga, håret med volymspray, trekilo smink, lösögonfransarna är på plats, magen dras in och rumpan putas ut. Haha, gick kanske lite överdrivet. Menar att det absolut inte är något fel på såna bilder, tycker det är fint, t.o.m fresh och inspirerande ofta etc. Men varje dag, varje bild lika perfekt, man ba; har hon aldrig en dålig dag? Vad finns inuti barbie utseendet? Som sagt. INGET PERSONLIGT. Det är instagram. Det är tumblr. Det är internet. Inget är ju påriktigt. Och hoppas alla förstår det, bilder visar ingenting om vad som är verklighet. Och som sagt, jag gillar det, det kan vara jättefint och så ögongodis att man vill ha det som bakrund på mobilen. Jag själv t.o.m gillar också att få den ”perfekta bilden” och bara vänta att få dela med mig den fina bilden! Men upprepar ännu en gång, kanske man ibland vill se lite annat också, ärlighet, realistiskt, ”normalt”, vardagsgrejer, känslor, etc. Det inspireras jag av iallafall! Folk som vågar bjuda på sig själva! Fast det är väl därför Snapchat finns till 😉 Men anyway, här kommer lite bilder där man ser skillnaden 🙂
Kram på er!
Vill bara ge er alla kämpare där ute en STOR KRAM.
Ibland kan man känna sig ensam, värdelös, otillräcklig, misslyckad, eller något helt annat. De känslorna jag räknade upp är några som jag känner ofta. Jag vill bara säga åt er att ni inte är ensamma! Vi alla har lite sämre dagar, ibland veckor, månader, år. Det gäller bara att hitta 1. ett sätt att överleva perioden, hitta något som får dig lycklig, glad. 2. Tala om för dig själv (om och om igen) att du är bra som du är och det kommer bättre tider!! 3. Hitta de personerna som får dig glad, eller får dig att känna dig viktig. Ring någon familjemedlem eller vän, vem som helst! Prata ut! Eller kanske t.o.m till ditt husdjur eller varför behöva prata? Istället kan du skriva ut alla dina känslor, eller om du gillar att teckna, kanske rita ut hur du känner dig. Hjälper garanterat! 4. Hitta alla positiva saker i stunden, dig själv, ditt liv, din dag etc. vad har du gjort för bra idag? behöver inte vara något speciellt. Kanske att du kramat om någon eller tackat någon, anything! Vad än du tycker kanske var fint gjort av dig. Och tänk också, att du inte alltid behöver göra något för någon annan, att va självisk kan väldigt ofta vara bra!
Ta hand om er, kämpa vidare och älska er för den ni är! <3
Alla människor, som tex. du eller jag, har sina egna stunder och problem i sitt liv, så det kan vara lätt att man glömmer bort andra! Så du ska inte känna dig bortglömd eller ensam, för som sagt, alla har så mycket annat att tänka på, men ändå bryr de sig om dig lika mycket och slår vad om att de skulle respektera och vara glad ifall du berättade om hur du kände för dem! Då kan de förstå. Man kan inte förvänta sig att vänner hör av sig eller någon kramar om dig vid en jobbig stund, man måste be om hjälp, eller be om sällskap, om man så behöver det, jag rekommenderar det, ensam är bra att vara, men inte för mycket! vi alla behöver lite kärlek av andra också 🙂
Minnen i bilder, del 1
Minnen från mina tonår:
Här hade nått målvikten, dansade av glädje! 🙂 Hade kämpat så mycket för det!
För då skulle jag få börja skolan påriktigt, snart börja träna fotboll igen och bli utskriven från kliniken.
Haha.. 9:an var nog bästa årskursen i mitt liv,
jag missade ju halva 8:an(då jag blev sjuk i anorexi)och 7:an var man mest emo/blyg/ensam haha
Detta var en dag man skulle klä ut sig? Jag var Amy Winehouse 😀
Amerika.. haha, alltså lyx för en 15 åring att få spendera sin sommar med sin coola gudmor som tog mig med på alla äventyr!
Här har jag alltid mått som BÄST!
Mycket åkande i mopedbilen med kompisen heidi
bra musik och man kände sig så cool haha, fina tider.
Var nått slutprojekt i skolan då man skulle arbeta gratis någonstans, ofc valde jag hemmet haha..
lyx att få kaffe, mat, vila, etc när man vill. Målade och skrapade lite trädgårdsprylar 😀
Mitt kompisgäng på högstadiet, tror detta var 7:an eller 8:an? 😀
Vändagsfest i skolan, ser ut som att alla hade samma outfit, samma hårfärg och frisyr haha..
Trodde jag hittat min grej: photoshoppa och fotografera..
Mitt smeknamn som ibland ännu används, Mando.
Jag och min barndomskompis ”myyri”, haha vi hade planer att seriöst starta eget företag som skulle heta ”mandoalamyyri”
vi skulle sälja allt.. egna designade kläder, vi skulle vara kockar och göra mat, prylar etc och åka runt i en cool bil utan tak och dela hus och vara grannar med blivande familjer 😀
Midsommar i Nagu typ 16 år, alltså hhaha vilken ångestfylld natt.
Vaknade av att ha sovit på framsätet av bilen och det luktade spyor överallt(??) och hittade inte mina skor?!?! gick barfota och sökte min syster, ville hem, haha men då åt bakismat och ja ville bara gömma mig under gjorden, va tvungen att spendera sin morgon med halva staden och känna sig smutsig, bakis, trött, illamående.. plus att man inte hade skor 😀 Då jag vaknar bakfull vill jag alltid TA EN LÅNG DUSCH och vara ENSAM 😀
Roadtrip med mamma fram och tillbaka till helsingfors, ekenäs, åbo, stockholm, etc. för att hitta rätt hjälp åt min depression som bara blev värre och värre.
Byxor shoppat på secondhand som var typ mitt andra hem då ;DSnapshots med min dåvarande modellagentur i Sverige..
här hade jag redan börjat gymma, men resan till det nya starka, hälsosamma jag, var LÅNG.
Något som gjorde mig glad i depressionsstormen: TWILIGHT OCH SUSHI.
Var helt dödskär i böckerna, filmen och Edward haha.. sushi var också ett måte 1-2 gånger i veckan 😀
Tips om en bra film , Walk of shame
HAHA. Asso tittade på denna film igår, såå bra!
Lätt att kolla på och den påminner mig om Hangover filmerna men ist. om en tjej 😀 Fan vilken otur hon har, haha! Så bra film om ni vill skratta 🙂 Finns på netflix!
p.s den börjar lite ”barnsligt” eller man kan lätt tro att det är en tonårs film om barbie tjejer i baren. Men nä, efter det väntar en jävligt lång natt som verkligen inte är barbietime 😀
Rekommenderar! Inte ofta man hittar en rolig film, eller ens en film som man glömmer allt annat, också att få kompisen att lämna mobilen från händerna är ju tecken på att den är bra ;D Och det händer saker heeela tiden! Vill gärna ha tips av er, gillar alla slags filmer, action/drama/skräck/komedi/etc, tipsa gärna, har också väldigt udda humor typ som denna, hangover, jump street etc. Älskar dem haha. och Farsan var ju skitbra också, det hade jag inte trott haha!
TIPS, INFO, BRA & DÅLIGT OM FITNESS TÄVLANDET
Hej! Tänkte än en gång ta upp dethär med att tävla i fitness, bara ”kort”, lite tips och råd och allmänt.
För det första så coachar jag inte någon till tävling, inte heller till tävlingsform, eftersom jag inte har själv kunskap av det som coach och jag inte tar det ansvaret. Att börja en tävlingsprep och att komma i den formen, är både mentalt och fysiskt jobbigt. Det är krävande och det är som sagt en TÄVLINGS-prep.
HÄR RADAR JAG UPP DET NEGATIVA, SOM ÄR VIKTIGT ATT KOMMA IHÅG, man kan inte bara blunda och köra, jag ber er om och om igen före ni bestämmer och kontaktar ett team eller en coach, att ni tänker efter, funderar, och pratar med någon annan, ifall det är verkligen det du vill och ifall det är värt den hela resan, ifall du har ens möjlighet att göra det nu? (många glömmer hur mycket tid man sätter på hela detta, många glömmer bort sin familj/vänner, allt sånt, du måste vara redo att ge allt 100% av vardagen):
OBSERVERA ATT JAG SKRIVER LITE ÖVERDRIVET OCH ATT DET VERKLIGEN INTE ÄR SÅ FÖR ALLA BEROENDE PÅ OSS MÄNNISKOR OCH VÅRT SCHEMA. ( tar me de värsta ty, för att verkligen få er (som bestämt sig för att tävla) att förstå vad ni ger er in på och att ni är beredda för krig 😀 )
- Beroende på hur mycket man har att bygga, muskler och hur mycket man sedan ska gå ner i fettprocent, så kräver det olika mycket jobb, och olika längder av diet/ preppen/ byggnadsperiod, osv. I Bikinifitness vill man oftast inte gå så lågt ner i fettprocent, men många kör ändå på en väldigt låg sådan.. och vare sig den är under 10 eller under 20, är den ju ändå LÅG. Onormalt låg, för din kropp. Vilket ju inte är hälsosamt som många av er vet.
- Som sagt, det är ohälsosamt då du väl ligger på den punkten. Det vet både tävlarna, coachen, och alla andra. Men det är undefär 1 dag du ligger där. Många tror att ”äh, men jag är så duktig, jag kommer kunna hålla dieten/kroppen efter tävlingen också” Men så blir det inte, för kroppen är oftast svulten och KRÄVER mat och VATTEN. Men det händer inte så med alla. Alla behöver inte gå i värsta krisläge och ”springa efter mat”. Men huvudet däremot kan vara en annan sak, du har varit utan allt från vin till godis till pasta i flera veckor/månader, ibland kanske ett halvt eller ett år till och med. Så den är väl nästan en självklarhet att då man äntligen får äta och dricka vad man vill, när man vill, så gör man det också, även om man trodde före att ”jag är inte sugen” eller ”bara en gång” så är ändå hjärnan oftast så att man vill ta chansen då man har den (man vet inte när den försvinner igen, samma som kroppen förbereder sig för nästa gång du är på minus) och så efter en liiiiten bit går hormonerna igång, bl.a. frigörs dopamin, endorfiner och Grelin (som skapar sötsug & hunger), endorfinerna får oss att må bra och vi fortsätter äta… för det är ju så gott! Men så kommer ångesten ”whyyyy??” och så blir det en cirkel av det hela.
- I västa fall skapar du nu en ätstörning. Börjar banta, äta godis, banta igen, kanske idrotta överdrivet mycket eller hetsäta mat/ andra ”förbjudna livsmedel”. Även om du inte får en ätstörning kan det också hända att du börjar en ”grisbulk” och går farligt snabbt upp i vikt, sedan på nästa tävlingdiet och snabbt ner igen. Sedan hamnar också många i hormon obalans, och många viktiga funktioner i kroppen går på sparlåga eller fuckar up totalt, kan också hända att du blir väldigt deppig och trött.
- Så blir man också pank. 100 euro tävlingslicens, upp till 200 euro tävlingsfärgen, 100-1000 euro bikini, skorna ca 50 euro, smink/hår/naglar/etc tävlingsdagen och färgning, klippning några veckor före. Alla kosttillskott som är VIKTIGA då man inte följer en så mångsidig kost och då man drar hårda träningspass, sen gymkortet ofc, resorna hit och dit för att träffa teamet, gå på läger möjligtvis, tal, etc.., hotell, massage (viktigt), osvosv.
- Som jag sa tidigare kommer du sätta all din tid på detta. Seriöst, att bara vila kan ibland ta halva dagen. Så jag vet seriöst inte om jag hade klarat detta om jag hade varit på en väldigt fattig diet och samtidigt jobbat skitet av mig. Se till att du har måttligt med jobb/skola, massor med återhämtande dagar, sover ordentligt och tar väl hand om vilodagarna (vila, inte aktiv vila eller springa på ärenden dagen lång), och så måste du både åt dig själv och andra berätta att du tävlar och spec. i sista månaden inte kommer ha någon tid eller ork att spendera tid med andra. (stress samlar vätska)
- Du kommer inte bara behöva vara vila för kroppen… huvudet är också igång hela tiden.. Pressen, tankarna, viljan, förväntningar, misslyckanden, hoppet, allt kommer bråka med dig, du kommer verkligen st på spel med ditt självförtroende och självdiscplin. Det finns dagar där du säger ”nä fan, jag är inte bra nog” och andra dagar där du tror att andra förväntar sig mer av dig, eller har krav att coachen tycker du ska vara bättre, men slutligen är det du som styr det hela och du som förväntar dig, ingen annan.
- Va också redo att ge upp alla godsaker du älskat, det kanske låter lätt att äta 6 mål om dagen, men till slut lovar jag, att pappas köttfärssås ser godare ut än den torra kycklingen och potatis (utan kryddor) varenda dag.
- Va också redo på att då dagen är äntligen där, njut VARJE JÄVLA SEKUND. DET ÄR NU DAGEN ÄR HÄR SOM DU HAR VÄNTAT PÅ. Vet ni vad jag ”ångrar” förra tävlingen? det var så mycket fokus på att vinna, va bäst, se bra ut. Inte lycka, glädje, ha roligt, this is the time. Alla där bak bara glodde sig själv i spegeln, gick sin t-walk om och om igen, drog in magen och flexade, pumpade ihjäl musklerna för att bara vara bäst. Medan jag kommer ihåg min första tävling där jag: åt choklad, riskakor med jordnötssmör, pumpade upp musklerna med glädje, fick mental-pepp, skrattade och hade pirr i magen, förväntade mig 0 av något, repeterade alla bästa stunder av resan hit, andas in andas ut, bara tänka hur jävla bra man är som har klarat detta, och tänka hur långt jag kommit, för jag började verkligen på ruta 0 från anorexin, till detta, skulle aldrig i mitt hela liv trott att jag står här denna dag. Ja, så till saken av denna punkt… NJUT och fokusera inte på tävlandet, fokusera på glädjen, hurrandet, nervositeten, stoltheten, prinsess-feelingen och allt detdär goda. För om du har gett ditt allt 100% är det ingen skillnad vad du får för placering. Du har redan vunnit dig själv och själva resan. Du är en erfarenhet, ett äventyr, en resa, en lärdom, en styrka, en historia rikare. NJUT.
Slutligen till det positiva som vinner allt (oftast):
- Har du en bra coach, ett bra team, ett bra och ”hälsosamt” schema att följa vägen dit. Kommer du att må bra. Visst kommer det finnas jobbiga dagar, mentalt och fysiskt för kroppen där du har muskelvärk varje dag. Men min tränare sade alltid: gå inte trött till gymmet. Känner du att du inte har krafter att träna, gå hellre hem om vila. Det är bortkastad tid. Hälsan går alltid före. Jag gick inte på svält diet, ALDRIG, nästan aldrig på för mycket minus heller, gissar på nästan alla scheman +2000 kcal. Vi skulle bara få vätskan att släppa och så var jag klar…typ. Och bygga mycket muskler förstås, vilket kräver ett HIMLA stort jobb på en kort tid, verkligen! Och poseringsträningen, den var väldigt väldigt krävande, men jag älskade det, eftersom jag alltid älskat att gå catwalk 😉 Men detta var mera fokus på kurvorna och inte på att se anorektisk, seriousface (ni vet detdär arga modellfacet man måste ha som modell). Nä här fick jag le, skratta, dansa på scen, göra precis vad jag ville, det var MY TIME!!!
- Träningspassen är sjukt roliga och varieras ofta. Sen har vi också massor med gemensamma träningar med team:et, vilket var superroligt att ha ett ”gäng” att träna med och dela sitt intresse med!
- Mitt kostschema var mycket bra och nyttig mat, bra källor från fett,protein,kolhydrater. Men fick också många gånger ”off-dagar” för att gå ut och festa med alkohol eller äta cheatmeals då jag bad om det, men såklart att komma ihåg alla andra matlådor den dagen också.
- Jag har nog nästan inga dåliga minnen, bara några ”breakdowns” för att jag hade jämfört mig med andra eller varit lite för sträng mot mig själv, vilket är det sista man ska göra, tack och lov har jag haft min familj på min sida och som stöd, tack vare dem och min styrka så glömde jag det lika fort som osäkerheten hade kommit. Sen även gjorde det ju lite ont i hjärta då jag berättade att förra tävlingen (mästerskapet) var det mest mycket fokus på just ”tävlandet” och inte lyckan, att ha roligt med mera.
- Du kommer lära dig SÅ MYCKET. Så mycket om allt. Om människor, om resor/vägar i livet, om näring, om träning, om kost, om dig själv, hur du klarar av olika saker, hur du påverkas av det, hur din kropp påverkas, och i vilken vikt, kost, vilken slags träning du mår bäst i, du märker hur vi alla är olika som person och att vi fungerar alla olika, du märker vem som finns där på din sida, och vem som hejar på dig och accepterar ditt stora val att tävla. Vare sig det vore hockeystjärna eller bikinifitnesstävlare, så finns det de personerna som älskar dig som du är, vad du än gör, hur du än lyckas, vad än händer.
- Jag tycker bikinifitness redan vid namnet låter lite fånigt.. Vadå bikini? Ska man se ut så på bikini säsongen eller? NOOT. Eller är det bara ett namn för alla tror att ”vi bikinitjejer” inte behöver mycket jobb eller mycket muskler… att det är ”bara” att gå på scen sådär 1 vecka efter att ha fött barn, nooot. Som om bikinifitness vore dendär extra grenen för alla med lite mindre muskler, vi som inte passar in någon annan stans? Shitpomfrit. Jag har iallafall arbetat typ snart 4 år för att skaffa dessa muskler jag bär idag, så det är inte bara sådär att få dem för alla (beroende på kroppstyp, hur man äter/tränar etc.) Tycker att många skrattar åt denna tävlingsgren. Vilket är en helt annan syn än vad jag ser det som, men vad än folk har för åsikter, låt det stanna hos dem. Jag är iallafall den jag är och att säga att jag tävlar i denna sport är inget jag skäms för, för det är mitt eget val och jag älskar det.
- Som sagt är detta en tävlingsidrott. Inget fel på att tävla i idrott. Det kräver mycket, men det GER ÄNNU MER.
- Jag var inne i en dålig period före jag började, att hitta denna sport och ett mål i livet räddade allt. Först av allt fick jag hjälp att få kosten i balans igen och fick upp fettprocenten, vikten till normal. Sen då lärde jag mig så mycket att jag mår 100000x bättre av en regelbunden, balanserad, varierad, kost än av att äta sällan och hälften av måltiderna äta godis/socker/bulla istället. Vilket jag inte säger är dåligt. Men att ersätta en bakelse för lunchen är ett ”wow” för mig då man väl är på gymmet, krafterna kom från ingenstans, och det är ju en självklarhet för alla, men att få sig själv att följa ett schema och förstå att nu ska vi fixa lite matlådor för veckan, är ju inget som händer av sig själv. Så att ha ett schema, ett mål, en pt som säger hur jag ska göra, var verkligen räddningen i that moment.
Tips och viktigt att komma ihåg:
- VÄLJ RÄTT COACH.
- VAR ÄRLIG, berätta för coachen om du mår dåligt!!! eller om du känner att schemat inte passar dig.
- Det ska inte vara en tortyr-diet där du pressar ut alla kafter du har, med rätt coach kommer du inte hamna i kris…
- KOM IHÅG ATT DU HAR VALT DETTA OCH DET ÄR DU SOM VILL DETTA. DU GÖR DET FÖR DIN EGEN SKULL, RIGHT?
- Du kan NÄR SOM HELST sluta. Fast 1 vecka efter eller före diet-start. Det går att hoppa av samma dag till tävlingen, eller redan dag 1. Du känner om du inte orkar/vill mera. Lyssna på dig själv. Va ärlig. Din hälsa går ALLTID före.
- Snälla ta hand om er, lyssna alltid på er hälsa, gör inte något som ”alla andra gör”. Fråga er själva, varför vill ni ens tävla? Vad kommer det att ge er?
- JÄMFÖR ER INTE!!! Kolla helst inte på de andra tävlarna, högst en gång om det är ett måste…Vem som helst kan se hur som helst ut, men det berättar inget om hur man är på scen och hur man sist och slutligen på scenen ser ut. Vet en tjej som ser så himla liten och och så BOOM på scen ploppade bara musklerna ut från ingenstans! Haha..
- Om ni inte är 100% friska från någon mental sjukdom/depression/ångest eller ätstörning eller annat liknande.. Gör inte detta, bli frisk först, sedan kan ni göra vad som helst. Ni har hela livet på er, varför kasta bort halva och göra misstag? Oftast blir det ett misstag, varför ta den risken?
- Finns massor med förmånliga vägar.. tex. lösnaglar, egensydd bikini/begagnad, göra smink/hår själv, bo hos någon du känner, handla på lidl haha…., etc.
- Om målet är endast att nå tävlings kroppen… anlita en PT istället. Denna resa är så mycket mer än bara en kropp.. Det var 0% av varför jag beslöt mig för att tävla.
SÅ KOM IHÅG. TÄNK IGENOM OCH ÄR DU 100% ATT DU VILL DET OCH KLARAR DET MENTALT OCH FYSISKT ÄR DET BARA ATT KÖRA PÅ! Hitta RÄTT team och rätt coach så kommer allt ordna sig! Finns här och ge tips om det är nåt eller svara på frågor 🙂 bara att mejla eller kommentera!
En lista hur du lyckas
- Define your challenge.
- Make time for your health.
- Discover what you enjoy.
- Avoid comparing yourself to others.
- Read to get motivated and learn.
- Don’t rush to self-judge.
- Slow and steady.
- Adjust your schedule to minimize midwinter blues.
- Treat yourself.
- Get a heavy dose of ”vitamin L.” (Laugh as often as you can)
- Find inspiration.
Onsdags Länk-tips
Hej, här kommer lite länk-tips jag vill dela med mig!
Hur män & kvinnor är olika (bilder)
9 romantic comedies to watch over the holidays
FINSKA: Autoimmuunisairauksien kasvu osin suomalaisen teollisuuden tukemisen ja aivopesun seurausta (ungefär precis vad som hände mig)
Om stress, utbrändhet, prestationskrav
En sak jag lärt mig under alla dessa år med bl.a. självskaderi, ätstörning, depression, etc är att inte sätta så stora krav på sig själv. Att inte kompensera. Att inte vara så hård mot sig själv. Att inte ha så stora och höga förväntningar. Att förlåta sig själv. Att godkänna läget. Att ta hand om sig själv.
Hälsan går alltid före som jag förut sagt.
Som tex. idag. Jag hade sovit väldigt, väldigt dåligt och det påverkade både kropp och huvud. Så jag lade nästan inga krav för mig idag. Ända var att spara energi, äta ordentligt, vila så jag skulle slippa iväg och träna, för jag vet hur mycket gott det gör och hur bra, energisk, glad jag känner mig efteråt. Och nu hallvvägs, har jag klarat det och jag är så himla stolt över mig även om jag bara gjort en sak idag. Man måste känna på sina styrkor och känslor. Vad vill man, vad känner man för att göra, vad orkar man göra?
Vad borde man göra men eventuellt har inte energi för att göra, vad kan man göra åt den saken, för att underlätta läget? Kan man kanske göra det imorgon eller en annan dag? Kan man tex. göra det men ta det lugnare, eller gå hem tidigare? Kan man tex. ta en liten paus och sova imellan? Kan man fråga om hjälp av någon? Hur viktigt är det, måste du verkligen göra det NU?
Finns det något som, kan få mig att må bättre, bli mera energisk, eller som kan få det att kännas lättare?
Du behöver inte ens göra något idag. Kanske du kan ta en dag ledigt från jobbet och be dina föräldrar eller mormor att ta hand om barnen eller annat du har att göra. Be om hjälp och acceptera att du behöver hjälp.
Vi människor sätter för höga krav på oss själva, och så kör vi 100% allt i en vecka och så slocknar vi på veckoslutet. I värsta fall får man ingen vilopaus alls, utan kör på hela tiden, och så kommer braket och man faller ner, duns. Plötsligt känns inget roligt mer, plötsligt känner man sig inte glad mer, man känner bara trötthet, negativitetstankar, deppig, låg, omotiverad, och ”måste jag”, ”orkar inte mer” snurrar runt i huvudet dagen lång. Det kan hända så fort, eller så långsamt. Man trodde man hade det så bra. Eller så tänkte man ”lite till” ”orkar ännu lite” och så fortsätter man,fortsätter man, tänker ”jo ikväll vilar jag” men så händer det igen. Eller så tror du att du vilat, du tror de 3h om kvällen räcker, du tror att kaffepausen på jobbet räcker, du känner ingen trötthet egentligen och tänker äh, vi kör på, för du tror att ju mer du gör, desto bättre, stoltare, nöjdare är du och alla andra. Du får ångest av att ens tänka på att du skulle låta bli att göra det.
Fundera på den saken… Kanske du behöver då en paus, eller en resa, en vilodag, en stor förändring i ditt vardags liv. Fundera på det… innan det kanske är försent.
Jag har både upplevt utbrändhet & överträning. Till slut ligger man bara där och gråter. Det är fan det värsta man varit med om, för då känner man ju sig ännu sämre, då man inte kan göra något, och då andra kan, varför kan inte jag då? Vad är det för fel på mig som brister ut i gråt så fort jag stiger upp ur sängen? Till slut har man inget kvar. Bara en egen kropp som skriker av trötthet och ett huvud som skriker hur misslyckad, dum, dålig, äcklig man är. Till slut bryr man sig inte om det heller. Man vill bara komma bort ur den mörka hålan man är i just nu.
Stress kan vara bra, bl.a. få oss igång att fara, får hormonerna igång att arbeta, koncentrera oss. När Stressen är aktiv (egentligen är den helatiden aktiv) börjar kroppen få extra motivation, krafter. Vi får energi och lungorna hjälper oss att kunna ta mera syre. Blodtrycket höjs, sömnbehovet minskar. Ju längre stressen pågått desto längre tid kan det ta att balansera kroppen igen, därför bör du vara observant, ett flertal symtom och sjukdomar kan uppstå om kroppen inte får återhämta sig. Återhämtningen kan därför ta allt från ett par timmar, till flera dagar eller veckor vid längre stress. Vid långvarig stress kommer det utsöndras för mycket kortisol så att kroppen tar skada och kroppen blir utmattad. Även balansen och mängden av signalämnena, må-bra hormonerna serotonin och dopamin kan även minska. I värsta fall kan långvarig stress leda till utmattningsdepression som kan ta år att komma till bukt med. Sammantaget ökar långvarig negativ stress risken för utbrändhet.
Så låt er återhämta er, låt er ta den tid det tar, lyssna på er själva och kroppen, sluta tänka på vad andra skulle tänka/säga, låt sig själv vara, låt dig bryta cirkeln. Sätt rimliga krav och mål eller inga alls. Jämför dig inte med andras mål, vardag, jobb, träning, kost!!! Lär dig säga nej åt andra för din egen skull och lär dig leva i nu:et, oroa dig inte om imorgon, nästa vecka, nästa månad eller nästa sommar. Det är idag du ska må bra och för att kunna må bra imorgon också, måste du fokusera på stunden du har just nu. Igår har redan passerat och går inte att göra någonting åt, det finns ingen anledning att älta det som varit. Vi vet ingenting om imorgon, ingen har ens lovat oss en morgondag, så det är ingen idé att oroa sig för den heller.
Du duger som du är. Du behöver inte prestera bäst, eller ens bra. Du får vara dålig. Du får misslyckas, ifall du kallar det så. Misslyckande stärker oss, vi växer som person och lär oss mera. Misslyckande är inte misslyckande, det är bara en liten grop i sanden. Som jag redan sade, hänt har hänt, gjort är gjort. Det är nu, vi lever.
bild från google.
They Tried On Victoria’s Secret Bathing Suits And This Is What Happened
After years of admiring the models in Victoria’s Secret catalogs, these girls decided to make themselves into models.
Article from Buzzfeed, here is what they wrote:As girls we grew up idolizing the women we saw in magazines, and hoping that maybe someday, when we finally grew up, we would look in the mirror and see that same beauty in ourselves.
Every summer we are exposed to the flawless pictures of Victoria’s Secret models. And every summer, we wonder why when that bathing suit arrives in the mail, we put it on and don’t feel flawless.
We decided to re-create our own swimsuit photo shoot on the beach in Malibu. We each chose a model and then tried to re-create her pose. We think it’s very important for women of all different shapes, sizes, and colors to rock these bathing suits and give an accurate depiction of what a beach body really is. So that’s what we did.
Honestly, I wish we could go back to wearing old-timey full-coverage swimsuits. I also have fairly large boobs and it’s really hard to find a suit that lets me move around and NOT flash people. I assumed these models just got made up, put on the swimsuit, struck a pose and got the shot. Easy. But it wasn’t easy. The sand was really hard and hurt my knees. It was freaking cold that day and I did not want to wet my hair in the ice water of the Pacific. I struggled to make my body even somewhat resemble the model’s, no matter how much I sucked in.
Looking at these models was just a constant reminder that never in my adult life have I been that skinny or white, so I can’t pretend that I relate. It sucks because there are different ways to represent “bikini bodies” and beauty in general, but we’re force-fed one image. I wish I could see someone like me in a magazine, but I’m still waiting.
I feel pretty self-conscious wearing a bathing suit, especially a bikini. I got lucky in that I was wearing a one-piece. I think I would’ve been really nervous to wear a bikini just because I feel very exposed in them even when I’m not being photographed. Everyone has cellulite, stretch marks, and pudge. Only you are focusing on your “problem areas” — nobody else cares. A photograph is so misleading because it’s just capturing a millisecond. Everything is flexed or tucked (or photoshopped), so it’s not real. It’s important to remember that.
This is going to sound absolutely crazy but I am actually not a Victoria’s Secret model. I know, this is a huge shock and we should alert the church elders. I wish I could say I was a very confident 13-year-old who didn’t care for Victoria’s Secret Angels, but I’d be lying to myself. I used to see photos of these girls and hope that one day I could look like that. Especially the ones that were always like, “Oh, I like to do light stretching for working out, I love burgers.” Like, who da fuq are you?
I’ve never been a huge fan of swimsuits. Why are they so clingy? Why do none of them support my boobs? (Oh, people “concerned” about my health, this is the part where you complain if I can’t find swimsuits in my size, that I should just lose weight.) So imagine just how excited I was when I had to put on a fucking swimsuit on a fucking beach with my fucking photo posted next to that of fucking Behati Prinsloo, a Namibian supermodel who married fucking Adam Levine. You guys, this position hurt so much I can’t even explain. The hard sand, the pressure on my knees, the awkward inner thigh grab with a back ankle grasp. I was so over this. Do I look sexy? ‘Cause I can just see the pain in my eyes. My boobs also look like they’re trying to escape from prison — wait, sorry, is that too soon? Oh, hi belly button!
Swimsuits and I aren’t really friends yet. More like acquaintances who will never actually meet up to get coffee. I have a lot of abdominal pain with bloating, and because of that I am very self-conscious when it comes to my stomach. Thinking about doing this beforehand made me squirm. Also, BIG SHOUT OUT TO MOTHER NATURE FOR BLESSING ME WITH MY PERIOD MERE HOURS BEFORE I HAD TO WEAR A WHITE MESH BIKINI. I have endometriosis, so my time of the month is literal hell. I was uncomfortable showing my abdomen, I was in pain, but mostly, I just wanted to figure out how the hell she got her arms to move that way. I still don’t know, for the record.
I think it’s really hard to look at the women in the magazine and actually relate to them. I mean, they’re literally flawless. For the longest time I thought that if I tried hard enough I could someday look like them. Just one more hike or 30 more minutes on the treadmill and I would get there. But I never did. I want a magazine that I can pick up and look at the women and say, “Oh my god, that’s so me,” not “Oh my god, I wish that was me.”
I think I have the same level of anxiety most women have when it comes to prancing around in something that barely covers your ass. I knew I was going to be out of my comfort zone. I didn’t think I’d be splashing around in the waves or tossing my hair in the wind while a Calvin Harris song played in the background. Also I ate a pack of Pop-Tarts immediately before the shoot, which I regretted the whole time.
The thing that sucks about these magazines is they just make you feel like crap. You look at the swimsuits, and the models, and you just don’t see yourself represented.They’re beautiful women, no doubt. But they don’t depict what real women really look like. I think it’s unhealthy for girls to only have one image of what a “bikini body” is. Because a bikini body isn’t a model’s body, it’s YOUR body in a bikini.
First of all, this bathing suit was the tits. I’m not really in a pose that really demonstrates how kick-ass it felt, but ask around, I spent this whole day wiggling around and taking selfies and generally enjoying myself. I don’t think I realized how long this model’s arm was until I tried to duplicate this this pose, and my own arm got stuck halfway through boob town. This is like the pose you make when you’re trying to act natural around your crush, so you decide to wrap your arms around your body so it looks like a straitjacket. That is to say, “natural” poses do not look natural on a lot of people.
I think all bigger girls learn pretty quickly what their most flattering “poses” are for pictures — if you spend a lot of time untagging bad pictures of yourself on Facebook, you figure it out pretty fast. For me, posing in a way that was almost intentionally unflattering felt like I was sabotaging myself. It was like, “What are you doing, Kristin?! Now everyone will know your DAAARK SEEEECRET about how your arms and thighs are MADE OF MARSHMALLOOWWWSSSS.”
Remember, no matter your size or your shape…you’re fabulous.
Having airbrushed skin and zero fat doesn’t make you beautiful, having confidence and radiating that confidence makes you beautiful — “flaws” and all.ÅRET SOM GÅTT
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Tävlade i Fitnesstävling, åkte till Turkiet & Tyskland, Scitec Nutrition var på Nordic Fitness Expo för första gången, Gjorde en tatuering i nacken, solade inte på sommaren, osv.. Kommer inte ihåg, men lovar, massa, för älskar att göra nya saker 😀 ! Var på tv & radio XD… Reste 52h på en vecka.
Höll du några av dina nyårslöften? Ja, fast de var inga löften utan mera drömmar som jag hoppas att skulle hända xD
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? JAPP!!! 🙂
Dog någon som stod dig nära? Ja tyvärr.
Vilka länder besökte du? Sverige, Tyskland, Finland(jagborjuhär), Turkiet……….?Är det något du saknat år 2015 som du vill ha år 2016? Hm… Kanske ett par speciella personer!
Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? Tyvärr kommer jag inte ihåg vilket datum det var de speciella dagarna … xD
Vad var din största framgång 2015? ööööööh. 5:te plats på Junior SM Bikini Fitness? Var med på tv & radio, fick dela med mig min historia..
Största misstaget? Ska jag skriva en lista? nä, glömt och fortsatt livet!
Har du varit sjuk eller skadat dig? Skadat mig smått, ja men förkyld typ 3-4 gånger och smittad av nå jävla bedbugs 🙁
Bästa köpet? Tatueringen till systern(+mig), all god mat haha…, ny jacka & skor, en kaffekokare, en ny mobil, o sånt. OCH JA, I KNOW!!! TÄVLINGSLICENSEN!!!
Vad spenderade du mest pengar på? eh lätt 😀 Mat! Fattar ni att en middags buffe kostar typ 40 euro på båten.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Jättemycket,tex fina kommentarer här i bloggen & bra sällskap, grymma träningspass, människor som överraskat mig, tex tysklandresan osv 🙂
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2015? FADE av Alan Walker!Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Svårt att säga… Ungefär samma 🙂
Vad önskar du att du gjort mer? NJUTIT AV SOMMAREN!!!!!!!
Vad önskar du att du gjort mindre? Suttit vid datorn 😀
Hur tillbringar du julen? Med morbror, borsan & flickvän, systrar, farmor & farfar, mamma & pappa och en jäva massa god mat.
Blev du kär i år? Nope!
Favoritprogram på TV? SOLSIDAN!! Salatut Elämät… 😀
Bästa boken du läste i år? Tror jag inte läste nåt :'(
Största musikaliska upptäckten? Ruisrock, fast var nog bara typ 2 bra band där!
Något du önskade dig och fick när du fyllde år? JAAAAAAAAAAAAA allting!!!! tack! älskar alllt!
Något du önskade dig men inte fick? eh typ Channing Tatum ;D
Vad gjorde du på din födelsedag 2015? Drack, och åter drack.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ja, mera resor? 🙂
Hur skulle du beskriva din stil år 2015? SPORTIG typ #adidasforlife
Vad fick dig att må bra? GYMMET! träning! musik! vänner! familj! mat! fester! bara vara hemma! allt!
Vilken kändis var du mest sugen på? SOM JAG SADE, CHANNING, NOMNOM :D:D:D:D:D:D
Vem saknade du? Melinda… mormor… Eugen.. Maddison.. andra vänner… saknade olika personer olika stunder!De bästa nya människorna du träffade? Ben, folk i mitt Team, Systers pojkvän, Sportmagasinets två härliga pojkar, släkten på Åland… 🙂
24 – GOD JUL!
hihi.. fuskade lite, gjorde ett tidinställt inlägg igår 😉 Men bara för att försäkra att jag önskar er GOD JUL!
Ha det bäst!
Hoppas ni har någon eller några underbara människor att fira jul med. På Julen ska man inte vara ensam!
Kram på er alla!
Lucka 23
Bästa artikeln idag
Att träna är livet – men livet ska inte bara vara träning!
En krönika om hur man kan (bör?) tänka inför det stundande nyåret, som vanligt delikat anrättad av Sebastian ”Santa” Avindell.
Såhär vid årets slut är det nästan oundvikligt att inte göra någon sorts sammanställning av den tid som flytt sedan förra nyåret. Lite som ett bokslut för kropp och själ, så att säga. Dessutom brukar det obönhörligt bli så att man ska lova vitt och brett. Det ska ätas mer nyttigheter, träningspassen ska bli fler och man ska ringa sin gamla mamma minst en gång i veckan.
Ja. Ni vet ju hur det brukar bli. Maten blir nog ungefär den samma, träningspassen möjligen något fler medan gamla mamma troligen får lika lite telefonsamtal som vanligt. Nyårslöften är ju, som bekant, både på gott och ont. Tanken är oftast god, men löftena brukar kunna liknas vid magrutors överlevnad under en bulkvinter. De försvinner båda rätt fort.
Men. Ska jag trots det få ge ett tips på ett nyårslöfte, vill jag nog uppmana till följande: låt nästa års träning bli mer av hjärtans lust, än av tvång. För, att träna är verkligen livet, bland det bästa som finns. Men, det ska inte vara livet. Missförstå mig rätt, klart vi ska vara dedikerade och målinriktade! Vi ska svettas mer än någonsin, sätta upp nya mål och krossa våra gamla personbästan. Glädjen som bubblar i bröstet inför ett nytt träningspass, vad det nu än må vara för aktivitet du väljer, ska alltid få finnas där och ta plats i ditt liv. Men, låt det inte bli hela ditt liv.
Hur ofta ser du inte i sociala medier hashtaggar om att träning ska vara allt eller inget, kräks du inte så tränar du inte på riktigt, bredvid andra bilder med lättkvarg och rippade sexpack? Ska det vara hela en persons liv? Givetvis kan det vara det, och trivs man med det så dömer jag ingen. Alla väljer sin egen väg. Men, jag tror inte alltid det är bra när träning tar över hela en persons liv. När dedikation byts mot tvång. När lust blir ångest. Lagom kan faktiskt vara något bra, ibland.
Kring jul ställs ju gärna dessa ytterligheter mot varandra. #Beastmode ställs mot tomtegröt-och-mjukisbyxa. #Neversettle kontra äta-alla-Aladdin-askar-i-huset. Ofta och tyvärr med utgången att flertalet av oss får dåligt samvete. Vi känner oss värdelösa som ens vågar tänka på att ge oss själva lite slack över julen. För vad är vi då för atleter egentligen? Var är vårt #Beastmode när vi för tjugonde gången fyller munnen med så mycket av mormors knäck vi bara kan?
Här tycker jag vi når pudelns kärna. Träningen ska för oss vara mycket, men, den ska inte vara vårt allt. I alla fall inte om det leder till att vi mår dåligt av det. I dagens samhälle ställs redan så mycket krav på oss som privatpersoner, kollegor och partners. Inte tusan ska vi transformera det bästa vi vet till ytterligare ett av alla krav och all press? Det är faktiskt okej att inte träna några dagar över julen. Och det är minsann fullständigt i sin ordning att tycka det är skönt att lata sig lite. Det ska ingen få dåligt samvete för.
Så. Istället för att hetsa till gymmet på julafton, för att kunna lägga upp den där bilden med tomteluva bredvid hantlarna på instagram, så skulle du kanske i år lägga upp en bild på när du äter en lussebulle? Och faktiskt känna innerst inne att det är ok. Hashtag #KnäckKoma istället för #Gymlife? Och, ska du avlägga ett nyårslöfte, låt det då bli att du ska tänka: ”träna är livet – men livet ska inte bara vara träning”. Det tror jag är något sunt, som vi alla kan ha nytta av!
God jul!
Mer styrketräning (och mer knäck!) åt folket!
and solve crossword puzzles or playing alias, etc .. You choose, and you are right to do whatever you want! But when you are with your family, friends, at work, school, at dinner, the bar, the gym or on the town, maybe more fun to leave the cell phone for a ”while”,what is more important than living here and now? Maybe you see or hear something you’ve never experienced before? So as I said, there are advantages and disadvantages.I think you should leave instagram if you feel bad using it. Or just follow the people that makes you inspired and happy..and do everything in moderation! Maybe I have some time long ago got a little anxiety about IG but now I dont have pressure or requirement to be a certain way. I certainly want to inspire and help others but I wont change who I am or lie just because of that. I am who I am and I’ll post about me, my life, my living, my emotions and if it is bad for someone so unfortunately I can not do anything about that. I do not always think before I write or post photos, maybe I should when there are so many younger followers and I should be a ”good role model”.
