Redo för nya utmaningar
Idag är det sista dagen i Februari. Det är även den första dagen i veckan. Det är en bra start att börja idag. Att börja och ta ett steg mot dina drömmar.
Vad har du alltid velat göra i ditt liv, men aldrig vågat?
Vad är det som håller dig kvar?Är det för du inte vågar lämna det trygga, varma, sköna,…. bekvämligheten?
Är du rädd för ändring?
Är du osäker på att lyckas?
Är det någon annan som håller dig tillbaka?
Är det läskigt att ta det första steget?
Väntar du på rätt dag, rätt tillfälle, rätt stund?
Väntar du på att du känner dig redo?
Ja ofta gör man det.Men den dagen kommer inte alltid. Den kommer att åka längre och längre bakåt.
Du måste våga ta första steget.
Även om det tar länge. Även om det är jobbigt. Även om det känns omöjligt.
Börja nu.
Veckans uppgift, mål är att ta första steget dit du ska.
Ut ur din comfortzone.
Varför lyckas andra och andra inte?
Det är frågan om vad man är van med. Ju mer man vågar ta nya steg, nya utmaningar, bemöta nya rädslor, desto starkare blir man och desto lättare blir det.
Ju mer du vågar ta steget och pröva, kommer din självkänsla att öka.
Du behöver inte lyckas. Du behöver inte göra allt perfekt. Du behöver inte vara bäst.
Att bara BÖRJA, att bara ta första steget, att möta sin rädsla, att kämpa emot sin osäkerhet, är ATT LYCKAS.Det är endast du som kan ändra på dig själv. Är du olyckligt kär, eller jobbar med något du hatar, lever ett liv som får dig att må dåligt, tröstar dig med godis varje kväll trots att du inte vill, söker efter något du aldrig kommer få, vågar inte gå till gymmet eller ut och springa, vågar inte börja ändra på saker och ting, vågar inte ringa någon du borde prata med, vågar inte be om hjälp eller ta kontakt till någon som kan hjälpa dig, vågar knappt acceptera att du är olycklig med det du gör nu, vågar inte prata med chefen om något problem, vågar inte säga till om någon är otrevlig mot dig, vågar inte tacka nej till munkarna på kaffebordet, vågar inte erkänna för dig själv att du har ett problem, vågar inte gå ut ur huset utan att ha fixat sig, vågar inte lägga en bild på verkligheten för du är rädd för vad andra kommer säga, vågar inte leva och göra det du egentligen vill för ”vad ska andra tänka” eller vågar inte slappna av för man tror man förlorar kontrollen.
Finns det något du undviker att göra, fast du egentligen skulle vilja göra det? Undviker du situationer som du upplever som okontrollerbara? Undviker du situationer där du är rädd för att tappa kontrollen?
Det var endast några exempel. Vi alla har rädslor.
Vad är en rädsla?
Rädsla är en reaktion på fara och hot. Det är endast en känsla i oss.
Men.Vad en rädsla är för mig, är en UTMANING. En rädsla är ditt nya mål. En rädsla i taget. Vad är du rädd för att göra, just nu?…Men vet att du borde göra?
Det är veckans utmaning. Det är Mars månadens utmaning. Gör något du inte vågat göra förut, och GÅ UT UR DIN COMFORTZONE!JU MER DU KOMMER ATT MÖTA DINA RÄDSLOR KOMMER DU ATT BLI STARKARE OCH DET KOMMER BLI LÄTTARE.
Jag säger detta till alla mina läsare, alla mina kunder, alla mina vänner och mig själv,
Vänta inte på den rätta stunden, gör det nu.
Så kom igen.
Det bekvämliga är inte alltid det bästa, roligaste, eller det som vi vill ha.Sluta bry er om vad andra tänker och pratar om.
Om ni gör det ni vill göra i livet, kommer allt annat kvitta. Det är äkta lycka. Och det är äkta självförtroende. Det är, att leva sitt eget liv och må bra av det, och inte bry ett knyst vad andra tycker och tänker, för du har inget intresse eller behov av att spendera energi på sånt trams. Du är där du vill vara. Och det är livets mål. Att finna ett liv du inte behöver ta semester från. och idag, är dagen du börjar och tar första steget mot rätt riktning.
Dag 1. BEMÖT DIN RÄDSLA.
Att misslyckas är okej. Men att inte försöka är inte ok. Jag vet att du kan göra det och kommer att klara det, men först behöver du börja. Och visst kommer du misslyckas, det gör vi alla, flera gånger och om och om igen. Men varje försök är närmare ditt mål och vem bryr sig om du inte är bäst? Du är bäst för att du gör ditt bästa. Och att våga börja, är att försöka sitt bästa. Och att inte våga börja, är det riktiga misslyckande vi är rädda för.
Vad händer om du misslyckas? Varför är vi alla så rädda att göra det? För att världen har skapat fel bild av mänskligheten. Man ska tydligen vara perfekt, glad, snygg, energisk, flitig, stark, duktig HELA TIDEN. Att säga fel, att göra fel, att misslyckas… ses som en dålig grej? Så fort någon i media eller i kändisvärlden gör något operfekt blir det hela rena drama och människor börjar skriva fula kommentarer om hur ful/dålig/klantig/knasig/sjuk/svag/förfärlig människa man är. Att komma sist i en tävling. Att få utbrott på flickvännen. Att köpa ett ton av godis. Att inte få upp stången på gymmet. Att erkänna att man inte kan. Att få underkänt i ett prov. Att vara tvungen att ta lån. Att bli dumbad på första dejten. Att missa målet på fotbollsplan. Att försova sig. Att inte se resultat från träningen. Att inte få jobbet man kämpat för. Att inte ha rätt och inte få stöttande i en diskussion. Att inte orka jobba heltid. Att bli tvåa i något. Att behöva be om hjälp. Att erkänna att man är trött. Att inte klara av varje dag enligt planerna. Att fuska i sitt mat/träningsschema. Att inte orka sminka sig. Att försena sig till jobbet. Allt detdär är du rädd för. Alla ska vara perfekta och allt ska göras perfekt dagen lång. Annors är man ju sjuk. Annors behöver man psykisk vård direkt, om man beter sig annorlunda. Tydligen. För allt ska skötas bra och alla ska vara så bra, tydliga, perfekta. Att ramla. Att misslyckas. Att snubbla. Är inget dåligt. Det är en del av oss. Vi alla misslyckas, vi alla tappar glaset ibland och vi alla har dåliga dagar. Vi alla får finnar och rynkor i pannan någon gång, vi alla är stressade och otåliga någon gång, vi alla är i behov av hjälp eller paus ibland. Det är mänsklighet. Det är vad vi är. Vi VÄXER då vi mysslyckas. Att misslyckas betyder att vi ska försöka igen och igen och igen. Tills vi får det vi vill ha. Vad det än är. Och det är skillnaden på de som lyckas och inte lyckas att nå det de vill, de andra ger upp då de misslyckas och de andra stiger upp och säger vet ni va, jag vill något och då tänker jag göra det, hur många gånger än jag misslyckas och faller ner. Andra kanske har det lättare och det ser ut att vägen går spikrak till deras mål, men det hjälper inte din situation. Stig upp och låt ingen, inget, få dig att bromsa eller ge upp. Att försöka, är en vinst redan.
Söndagsmys
Sovit länge, städat rummet, bakat, fixat och planerat schemor åt kunder, svarat på mejl, handlat mat, gjort matlådor, fixat middag åt mig och familjen, läst boken min och faktiskt inte alls varit utomhus, även om jag ”var påväg” flera gånger då det var så fint väder, full sol!
God fortsättning på kvällen! Njut nu sista timmarna innan vi tar den mya veckan med storm!
Frukosttips
Denna! Gott nybakat bröd, lite morötter (ÄLSKAR MORÖTTER, ALLTSÅ NAM!!!), mandariner, extra pålägg som snacks och en lite annorlunda extra lyxig kaffe, nämligen vanligt bryggkaffe som jag sedan mixat med kaffecreamers från waldenfarms, kanel & kardemumma, osötad mjölk, <— om man inte har dessa siraper kan man ta vanlig sirap eller annan sötning, eller en mjölk med smak, tex. chokladmjölk/vaniljmjölk! Mums! Blandar också varje dag en matsked kokosolja i kaffet, mest för att det är så gott men också för dens grymma hälsofördelar!
Eller dessa enormt goda snabba knäckebröd (inte min bild, men mitt recept däremot!)
Lördagen av guld
Idag valde jag att lägga väckarklockan 2 timmar tidigare så jag skulle få en lung och skön morgonstund med härliga morgontidningen, Turun Sanomat såklart men lördagens favorit, Extra med kommande veckans horoskop 😉 Jag satt där en bra långt stund och såg solen stiga upp långsamt men fint. Gjorde i ordning dagens mellanmål, lunch, middag och sedan packade jag gymväskan. En ovanligt tidig morgonträning istället för på eftermiddagen som annors, eftersom jag hade andra planer sen! Så jag böt om, gick igenom kasser sju gånger för att säkra att jag hade allt med.. Gymkortet, skorna, strumpor, hörluror, mobilen, före/under/efter aminosyror, banan & riskakor, wheyprotein, en påse salt haha…, extra hörluror om de vanliga inte funkar, träningsschema, häfte, penna, shaker, snodd, spännen, borste, handduk, byteskläder, osv… En hel del alltså! Har säkert tusen andra onödiga saker där också, ”försäkerhetsskull” <— sån person är jag, jag glömmer ofta det viktigaste vart jag än åker men tar med alla världens andra grejer ”ifall jag skulle behöva”, och ibland är jag jätteglad över det, tex. ifall jag får jättevarmt med långa tights har jag shorts med, osv.
Det blev ett grymt pass, jag har nu börjat med lite pulshöjande träningar, enligt coachens order haha ;D Så startade med en gruppträning som höll i 30 minuter, grymt kul!!!! Oj vad bra och energisk man kände sig efteråt, liksom alla endorfiner var i luften och blodcirkulationen & musklerna var igång hundra gånger mera än vanligt och då kände man sig mera än redo att ta i! Så jag tränade ett snabbt axelpass och sedan åkte jag hem och åt lunch, packade än en gång väskan och checkade den tio gånger, bra det för hade glömt plånboken haha… Jag hade tänkt att jag knappast köper något godis idag, var inte alls sugen, men oherregud när man steg in i affären var det som om alla hjärnceller försvann och man ville ha allt, haha.. men tog en NORMALstor påse för att inte gråta av magvärk resten av kvällen. Okej, tog lite mera än normalt för ville spara lite gott till efter middagen då godissuget är på max, och sen… för att ”vara på den säkra sidan” IFALL jag ändå vill ha massor. En bio utan godis är väl ingen bio… Speciellt inte för lillfjunet Elias som var hedersgästen, jag har lovat honom i flera veckor att vi ska åka. Men aldrig har det passar, så idag! Är så glad för det! Men lillfjunet ville bara ha några få chokladbitar och helst chokladägg eller chokladpengar. Så det fick han! Vad man än kan göra för att vinna en pojkes hjärta ;D var jag inte poetisk nu? Det tycker jag.. Men iallafall, så små saker kan göra honom glad! (och mig, var supernöjd av att få äta lite godis från en riktig<- karamellbutik!) Aja………. Filmen var tvärhemsk. Alltså sorlig. Ibland läskig. Det handlade om en dinosaurie som var udda. Han föddes mindre än alla andra. han var fegare, lite sämre, lite klumpigare, än alla andra..Tyckte han själv. Och han misslyckades alltid. Stackarn. Den oturen. Sedan då hans pappa dog så skulle han visa att han visst klarar av att vara tuff och hård som alla andra. Han gick igenom en lång och hemsk resa men klarade det till slut och blev lyckligare än aldrig förr, med många nya vänner och erfarenheter. Den lilla sötnosen alltså! Så söt dinosaurie. Också Elias, stackarn som blev rädd… Ville bara krama om han och förklara att det inte är påriktigt, och det gjorde jag. Det var dessutom 3D så allt var ju så himla verkligt. Men mina glasögon var smutsiga så såg halvsuddigt och försötke putsa dem triljoner gånger men blev bara värre… aja, såg iallafall det mesta ;D
Nu fortsätter vi lördagen med burgers och lite annat skoj, så hoppas ni har en jättebra lördag ni med! Förresten, var det inte ett härligt sollsken idag? O herregud vad man saknat solen, så fantastiskt vacker!
Jag önskar att någon aldrig någonsin behöver gå denna väg igenom för att bli frisk. Jag önskar också att alla har rätt att få anständig behandling på sitt eget språk i Finland om de hamnar på sjukhus, av vilken anledning som helst
Hej alla!
Tack för så mycket fin respons av intervjun jag gjorde. Har fått många mejl och fina kommentarer här på media men även utanför. Det betyder mycket att ni tog er tid och läsa och även kanske lyssnade på intervjun.
Jag vet inte om jag ska be om förlåtelse över att det kanske var oklart och otydligt vad jag berättade om i Radion, men jag kanske hoppas mer på att ni förstår att det är nästan omöjligt att beskriva via ord eller text, hur jag upplevde tiden på Tyks. Att få det ur mig och att formulera det rätt, är fortfarande svårt, så jag vill istället tacka er, ni som fann er tid att läsa och förstod allt. Är tacksam också för att får chansen att prata om detta viktiga ämne, och kanske en möjlighet att förbättra den, eller endast göra någon minsta verkan.Jag tänkte ta detta inlägg som en liten extra blick över hur jag behandlades, och jag förstår om alla inte är i samma åsikt men detta är min version och jag står för det jag skriver, det var en jobbig tid, som än idag påverkar mig.
Och här är några punkter jag vill tillägga…- Fick inte behandling på SVENSKA, de sade att en kan prata på engelska ifall jag inte förstår vad hon menar. Och smygpratade sedan bakom hörnet då de visste att min finska var dålig, och ville inte upprepa vad de sagt, ”jag fick skylla mig själv”. Kände mig även som en sämre person för att jag var svenskspråkig.
- Mitt utseende kommenterades dagligen, negativt.
- Det var en sjuksköterska som knuffade mig hårt ned i sängen och höll mig med sina händer där, hon sa högt att jag inte får röra på mig. ”För att jag är sjuk”.
- När vikten hade stigit, blev jag såklart glad och sjuksköterskorna tänkte att hon var glad för att jag döljde något och hade lyckats fuska vikten högre än den var. Jag ville väldigt mycket upp i vikt men de påstod att jag ljuger som alltid, för anorektiker kan inte vilja gå upp i vikt.
- Sjukhuset har ju inte heller den mest näringsrika maten… Soppor, fettfria mjölkprodukter, gröt till middag.. Mamma försökte ta med sig näringsdrycker till mig, men det fick hon inte enligt näringsterapeuten.
- Jag gjorde aldrig något rätt, aldrig sade de något positivt.. eller Bra Amanda! Tvärtom, allt jag gjorde var fel, allt skulle göras tvärtom och alltid skulle jag påpekas du dålig jag var.
- En sjuksköterska kom rakt i mitt ansikte framför mina föräldrar och sa ”ERKÄNN ATT DU SPYR!”
- Kände mig som en fånge i ett fängelse. Att jag skulle straffas varje dag. Att jag hade gjort något fel och detta var mitt straff. Men jag förstod inte vad jag hade gjort, vad hade hänt, varför jag var här, det var som om en del i mig skrek på hjälp, att jag är ändå inte värd detta, jag är värd att få en bättre vård, jag har alltid varit en snäll människa och aldrig velat göra något fel. Förstod ingenting vad som hölls på. Det var en psykisk mobbing varje dag och det var som om de ville få mig nertrampad, och de lyckades.
- Jag grät. Ofta. Ville inte vara där. Bli behandlad på det viset…då kom de och kritiserade mig igen… ”du överdriver bara, vi vet att du har ångest av maten”
- Dagligen kom min överläkare till mig och talade om hur många potatisar jag ätit och kritiserade mitt utseende framför mina föräldrar och de andra patienterna. Tex. Titta nu på hondär, hon ser nog inte frisk ut, gråter ju bara.
- Jag vågade inte mera spegla mig, eftersom det direkt kom någon och säga att jag ”tittade på hur tjock jag var”.
- När huden kilade, skrapade jag såklart.. då sade en att jag skulle sluta, för jag tydligen kände på mitt fettlager?
- Ingen lyssnade på mig. Min röst hördes inte mera. Jag var tydligen en dålig människa utan värde, en dåre. Det kändes som om min själ var ovanför och lyssnade på allt de sade, jag försökte förklara & berätta och få min röst att höras, men det kom inget ljud. För ingen lyssnade.
- Epikrisen som vi fick senare har de också skrivit saker som jag TYDLIGEN har tänkt, hur kan de veta vad som pågick i mitt huvud? Allt anklagades jag för..
- En månad kändes som en evighet. Det var inte mera en kamp mot min ätstörning, att bli frisk, det blev en kamp mot sjuksköterskorna och läkaren, att få bättre behandling, och att orka en dag till, för jag var verkligen i sämsta skicket dagen då vi lämnade Tyks. Jag har skrivit i dagboken, ”om jag inte slipper härifrån nu, så tar jag livet av mig.”
- Vid en tidpunkt blev jag tillsagd att sluta ringa till mina föräldrar. Eller prata om hur jag mådde. Eftersom jag stressade upp dem..
- Det var väldigt fullt och bråttom på avdelningen så från barnens intensivvårdsavdelning blev en plats ledig och jag flyttades dit. Där låg jag bara i sängen, fick intens röra tårna eftersom jag var fast i en maskin som pipade om jag gjorde en mista rörelse. Bakom gardinerna var ibland döende människor som behövde omedelbar hjälp eftersom vuxen intesivvårdavdelningen var full.
- Det var väldigt tyst så jag hörde lätt vad diskuterade och anklagade mig om. Trodde att detta var den sista trappan som sköterskan hade ritat åt mig och att nu kommer döden. I sondmatning var jag aldrig för att jag åt via matschemat varje dag som också har skrivits i epikrisen. Det värsta var att de inte lyssnade på varken mig eller mina föräldrar. De tog aldrig oss allvarligt och det ända läkarna ville var att jag skulle omedelbart skickas till den psykiatriska avdelningen, att det var den ända vården som jag behövde.
- De ville inte ge betalningsstöd till Sverige eller annan ätstörningsklinik, eftersom de ville ha bevis på att Tyks hade misslyckats med sin vård.
- Det verkade nästan som om de hade gett upp, då de pratade om döden och att jag misslyckas varje dag. Hur kunde jag tro att jag skulle kunna bli frisk om inte mina ”behandlare” gjorde det?
- Inget hjälpte, de ville sätta mig på psykiatriska, för de förstod inget som hände, flickan med anorexi som ändå åt och tyckte inte hon var fet? De trodde jag hade fel i huvudet, så jag gick till en maskin som undersökte mitt huvud. Inga fel.
- En kväll då jag åt kvällsmål kom en läkare som hade tagit hand om min i början, hon som hade velat skicka mig direkt till psykiatriska sjukhuset, hon som hade kommit med ansiktet framför mig och krävt att jag skulle erkänna att jag spyr. Hon kom skadeglatt och sade till mig medan jag åt kvällsmål, att du så skickas du ändå till den psykiatriska avdelningen. Läkaren som berättade detta jobbade intens mera på avdelningen.
- Det var hundra gånger jobbigare än vad man någonsin kan förklara via ord eller text. Jag var dessutom känslig och osäker från början, om jag hade varit stark som person och vågat höja rösten mera hade jag säkert klara mig lättare. Till slut började jag nästan tro på dem… Kanske jag är en sämre person och kommer aldrig bli frisk. Det är lika bra att ge upp?.. När jag vaknade i hytten på färjan Åbo-Stockholm, trodde jag att jag var i himlen, aldrig hade jag sovit så fridfullt och tryggt.
- I Finland samma morgon var det 5 poliser och en ambulans utanför vårt hus och hade kommit för att hämta mig. Pappa var i butiken så min syster var alldeles ensam hemma och de var på väg att ta henne med sig. De trodde inte på henne då hon berättade att hon inte var JAG. Grannen kom och hjälpte och bevisade att det är fel flicka som ni är på väg att ta.
Jag har skrivit massor med exempel i dagboken som de sade och gjorde, jag blev bara mer och mer rädd och vilsen för varje dag på sjukhuset. Det tog många år innan jag fann min självkänsla tillbaka. Jag har kännt mig som en misslyckad person, en människa utan värde. Jag kände mig vaktad, anklagad, rädd även om jag var hemma, frisk, fri… jag hade svårt att slappna av och det kändes som om kroppen var alltid redo för flykt. Det tog en lång tid innan jag slapp alla tankar och mardrömmar om sjukhuset. Att ens köra nära platsen, gav mig panikattacker.
Jag vill också avsluta detta inlägg med, att jag vet att det även finns såna som har fått bra, bättre vård. Men jag vet också såna som upplevt precis samma. Jag säger inte att all vårdpersonal i Finland beter sig på samma sätt, jag säger inte heller att det är omöjligt att få hjälp från sjukhuset. Men vad jag gick igenom och hur jag behandlades, är sant. Det skadade mig nästan livet. Och jag vill även tillägga, att jag var ingen perfekt patient själv. Men jag var sjuk. Jag hade inte valt att bli sjuk. Vad man än är sjuk i, har man rätt att bli behandlad professionelt med ett värde.
Tack också för ni som tycker det är modigt av mig att berätta och dela med mig. Jag har delat med mig så mycket, både om min depression & min anorexi, jag har inget att förlora mera helt enkelt. Jag är också glad att någon orkar lyssna, läsa eller bry sig. Jag tycker det är viktigt att få fram detta. Vad skulle jag vinna på att gå ensam och hålla mina känslor, min historia inom mig? Jag uppskattar att någon vill och är intresserad över att höra min story, och det jag mest av allt är glad över, är ifall jag bara kan hjälpa, genom att dela med mig detta.
Radio imorgonbitti
Känslosam dag att jag knappt finner ord! Men jag klarade det! Det blev en intervju om min sjukhusperiod på barnkliniken i Åbo och det sänds på Radio Vega imorgon kl 06.30 & 07.30, det kommer säkert en länk att lyssna på internet också, hör av mig sen!
Har inte gjort mycket annat än haft throwbacks i hjärnan av sjukhustiden. Det var hela 6 år sen och än idag påverkar mig. Tänka sig. Ska vila hjärnan genom att titta på min favoritfilm på dvd, ha en fin kväll, snart är det helg!
Nu kom den…
…Ja, nu kom bomben. haha… stressbomben. Alltså för mig är det alltid såhär: antagligen händer ingenting, eller så händer allt samtidigt.
Även om det bara varit positiva saker så har de fått mig totalt kaos idag. Svårt att få tag på allting och hålla reda på allt. Har typ 10st minneslappar, vad allt ska göras och när, men slutligen hittar jag aldrig rätt lapp i rätt tillfälle och allt blir bara sjukt på varandra. Alltså begriper inte alltid min förmåga att hantera mycket på en gång. Måste vara att jag ärvt det av pappa. Ingen rolig engenskap. Får seriöst börja skärpa mig och öva upp det, jag som trodde jag hade ganska bra kontroll på mina grejer, men nä, denna vecka och slutet av förra veckan har bara flödat in med saker jag inte riktigt får fatt på.
Ska vi börja med idag.
Kaffekoppen i handen och den tog slut, FÖR FORT. Nivet den känslan… ni hann inte ens förbereda er för att frukosten, kaffet tog slut? När la jag in sista biten och droppen i munnen? Ja, inte kunde jag bli där och fundera på sånt, dags att börja vakna. Fortfarande i sängkläder gick jag raka vägen till mitt arbetsrum, har ju inrett här lite, så jag får lugn och ro ibland då det behövs, haha… låter som en kontorskanin. Aja…. där satt jag i 5 timmar IRAD. Ojojoj.. Jag såg bara texter, numror efter det och förstod inte riktigt ifall det var morgon eller kväll. Har ni någonsin upplevt den känslan? Då ni studerat/varit vid datorn/räknat/läst/ annat flera timmar irad, man glömmer totalt bort allt annat och verkligheten. Ganska bra för då får man mycket gjort, men samtidigt påverkade det resten av dagen. Visste inte vad som skulle göras efter det, men visste att det var mycket. Så alla prat som hördes i bakrunden fick jag ingen tolkning av, då jag försökte fokusera på vad jag skulle göra. Som jag än en gång hade glömt. Dendär blackouten jag hade dagen ut. Åt lunch, drack en kopp kaffe, men ingen effekt. Fick svar av några kunder, så fortsatte en timme arbeta på datorn, sedan åt jag mellanmål och tänkte att ett gympass kanske får igång blodcirkulationen i kropp och huvud. Nä, det faktiskt försämrade hela situationen, vilket aldrig brukar hända, men nu hände det. Musiken kändes som skrik och gjorde mig bara mera stressad. All koncentration bar borta och blev nästan bara irriterad av allt och alla. Försökte fokusera och ibland gick det. Men så fort passet slutade gick panikstressen igång igen och det kändes som om jag hade massor att göra och mobilen ringde 5 gånger nästan irad, människor gick och kom, vilket jag nästan inte ens märkte, men då någon väl ville säga något kändes det omöjligt att ens få orden ur munnen då dessutom pappa väntade utanför och hade bråttom till butiken, följde med till butiken men glömde vad jag skulle köpa? Så gick det några timmar, väldigt fort, har fått lite gjort, typ onödiga grejer, men också viktig.. som att andas. Slappna av. Det behövdes. Nu måste jag verkligen vila resten av kvällen då det är onödigt att ens försöka göra något, då allt bara blir halvfärdigt för jag glömmer bort hela grejen och börjar göra annat. Justdet! Skulle svara på ett mejl jag nyss fick och sedan ringa ett låååångt samtal som jag också lite stressat över, helt i onödan då jag vet vad jag ska säga. Men bara att få det gjort så känns enormt. Har inte alls saknat dig stressen, du får gärna åka på semester en lång tid igen!
Men har också andra projekt pågång, så hoppas jag får allt gjort! Tror att en bra nattsömn och kvällens lugn och mitt kamomill té, två kvällsmål får mig laddad inför allt!
Det känns ändå helt okej. Men samtidigt vill jag göra så mycket samtidigt. Måste lugna ner mig och ta en sak åt gången.
Peace!
P.s på Torsdag ska jag även interjuvas om en känslig sak inom min ätstörning, en liten grej jag försökt glömma länge, men nu är det dags att ta itu med det, för jag kan nämligen kanske hjälpa. Att dela med sin erfarenhet, upplevelser, tankar, känslor, kan hjälpa någon annan eller få andra att förstå att de inte var ensamma om det, dessutom förväntar man ju en förföljning av det hela, kanske en förbättring inom ämnet. Mer om det sen! Kul, men lite nervöst även om det bara är en liten grej!Ha de!
ATT VARA IMPULSIV – INTE ALLTID BRA……
Jag har alltid varit en impulsiv människa som går med på allt, lever för mottot ”allt händer för en mening” och ”ta chansen då du har den” eller ”gå över din comfort zone”. Allt nytt, alla äventyr och utmaningar, alla möjligheter och chanser har känts som en helt självklar grej, som ett sign, ett märke en möjlighet till det goda. Jag är typ den som tror på alla horoskop, alla spådomar, tecken, blickar, märken, texter, energier & det övernaturliga.
Men om man tänker efter. Det kan ju stämma. Det behöver inte betyda att meningen med det är positivt. Jag menar… får jag en möjlighet, ett stort samtal, en himla stor chans, betyder det ju inte att meningen är att man ska tacka ja. Tänk om meningen var, att man skulle lära sig att tacka nej? Eller om meningen med det var att lära sig känna efter vad man verkligen vill och kan eller förstå om man vill göra något enbart för någon annans skull. Lära sig lyssna på sig själv. Eller att tacka JA, och lära sig att JA inte alltid är det rätta. Eller att tacka nej och sedan lära sig något utav det, på något sätt, kanske att man borde istället ha funderat på saken och tagit möjligheten då den fanns, eller vafan. Ingen vet. Det är väl därför jag oftast tar JA. För då blir det 50/50, 50 chans att vara RÄTT val, och 50 att det inte är. Tänker ofta att det inte kan bli sämre åtminstånde, men då har jag ofta fel. Ofta då jag tror så bra om något visar det sig vara motsatsen, och om jag tror något dåligt däremot visar det sig vara överraskande bra. Så jag går ofta på JA. Då tänker jag ”kommer inte ångra då iaf att jag inte gjorde det” <– men där tänker jag inte så långt… ändå.
Nu först typ senaste året har jag lagt av denna impulsiva delen av mig. Eller minskat den. Pausat. Eller försökt att lyssna på mig själv istället. Svårt. Har en del i mig som skriker ”JAAAAAA!!!!” ”nu händer det grejer! älskar äventyr, även om de är dåliga” Men. Jag har så många gånger LIDIT ORDENTLIGT. Bara för att jag inte kunnat säga nej, för att jag alltid gått på chansen, alltid tänkt att, this is a sign, ALLTID. Alltså smakar maten dåligt tänkte jag, ett tecken att jag inte ska äta. Eller ringer agenturen och vill ha mig till FJI tänker jag FAN NU KOMMER JAG LYCKAS, eller får jag ett jobberbjudande tänker jag ”nu är det dags” eller får jag ögonkontakt i med någon underlig människa tänker jag ”något kommer hända” eller slår jag tån i väggen ”detta är min otursdag” eller får jag helt enkelt ett JA ELLER NEJ ERBJUDANDE, blir det ofc… JA. Eller har jag chansen att hoppa från fallskärm först, klart jag tar den chansen. Ser jag en trappsteg ska jag aldrig gå under. Eller tänker jag ”nej nu kommer jag bli överkörd om jag går över vägen, då måste jag vänta tills bilen kört” eller drömmer jag något verkligt tänker jag ”det kommer hända, måste snabbt varna alla” Eller får jag ett erbjudande för 80% rabatt, tänker jag NU ÄR CHANSEN HÄR, LETS DO IT. Innan det är försent typ. Chansen kommer aldrig igen. Snälla va inte tråkig Amanda.
Men som sagt.. nu får det bli stopp.
Från och med några år sen har jag börjat jobba på att TÄNKA. Använda hjärnan…. disskutera med människor och dela åsikter men ändå inte välja något för någon annans skull, lyssna på sig själv, VAD VILL DU. Är det möjligt att jag får en annan chans? Kanske en bättre? Eller är detta rätt tillfälle? Orkar du verkligen? Är du beredd? Vad händer om det inte går som du inbillar dig? Har du en Bplan? vem är det egentligen du vill göra detta för? Vem alla tror du skulle bli nöjda om du tog valet? Eller vem tror du skulle bli missnöjd om du skulle tacka nej? Är det bättre att leva med ångest för att man gör andra nöjda, eller bättre att leva med ångest för att man lever för sin egen vilja? Vad du än gör för val kommer du ändå ha ångest. JA ELLER NEJ. Finns inget kanske. Och tackar du nej, kommer du ha ångest, tackar du ja, kommer du också ha ångest. Är den säkra sidan alltid den bättre sidan? Eller är det dumt att alltid ta risker, då ditt liv kan vara på kanten att råka illa ut? Du har varit här förut. Vill du begå samma misstag igen? Man tror alltid, maybe this time its different. Och så är det inte. Så är man arg och missnöjd på sig själv. Besviken. Men det är man också om man inte tar chansen. Fyfan vilka jobbiga grejer säger jag bara.
Idag fick jag två chanser.
Båda var roliga. Krävande.
Vad vill jag?Svårt att veta då ena sidan skriker JA, och andra säger ”nej, gå på den säkra sidan för en gångs skull”
Nu har jag iallafall gjort valet.
En stor ångest av att jag tackade nej till det ena, men jag får hoppas på nya bättre möjligheter.Och ett stort hurra att jag tackade JA till det andra. Nu måste jag bara stå med fötterna på marken och inte börja vara osäker.
Människor predrikar om ”du måste våga ändras för att få ändring” eller ”du måste våga ta risker” Nivet som dessa quotes;
Men kom ihåg, Ändringar och möjligheter är inte alltid heller bra. Är du den personen som alltid går på säkra sidan, kanske du skulle testa ta risker. Är du däremot en sådan som alltid tar risker och har ofta fått lida av det efteråt, kanske du borde lugna ner dig lite, haha… Som jag. Allt med måtta typ. Men frågan är, när?
Måndags bilder
@TheyAllHateUs @LisaOlsson @Tattoologist @Pinterest
Överdrivet Sprallig
Känner mig överdrivet sprallig idag.. på ett positivt sätt!Trors lite dålig sömn bestämde jag mig för att vakna lite tidigare, fixa extra lyxig och tidkrävande frukost. Gisses vad gott och härlig dendär morgonstunden är. Inte ens regnet kunde få mig att sucka. Kände på mig att det blir en bra dag. Jag började med att göra färdigt jobbet på datorn för att sedan smygplanera och fixa med mamma våra kvällsplaner. Sen efter några timmar övertalade jag pappa med till gymmet för ett benpass. Vi skålade varsin preworkout i form av Amino Magic som smakar cola, sen bara att taga för det var riktigt flåsigt benpass med fokus mest på framlåren, quadzzzz! Så jag lät bli uppvärmningen i konditionssalen och gick raka vägen till liggande benpress, körde 3st lätta uppvärmningsset där innan jag började kötta. Fyfan va gött och ovanligt lätt det kändes! Lade till lite extra vikt än vanligt och efter 5 set var benen mosade! Än var jag inte klar, gjorde några squats och maklyft medan jag avslutade i tusentals supersets i både fram och baklårmaskinen. o härliga brännande kärleksfulla pinande älskade känsla. Ni alla vet säkert känslan efter ett helt förfruktansvärt bra benpass. Alltså under den sista övningen nästan ville jag gråta av lycka då min favoritlåt dunkade i öronen och allt bara kändes så rätt. Jag och gymmet. Platsen som räddat mig så många gånger. Det kvittar vad andra tänker eller tittar då jag är där. På gymmet känner jag mig hemma. Platsen där jag glömmer allt annat. Jag kände att this is it. Den känslan jag får alltid i speciella tillfällen. På speciella pass. Jag förstår varför jag är här, jag förstår min grej i livet, jag känner mig fullkomligt älskad och välkommen och bara så himla inspirerad och liksom HEMMA. Jag seriöst vill bara dansa med alla på gymmet och sjunga hur härligt det är. Då man sköter allt och allt hårt arbete belönas. Det kommer så många jobbiga dagar ibland, så att få uppleva dessa dagar då allt bara är frid och glädje, är obeskrivligt och så himla meningsfullt, viktigt, minne för länge. Man behöver bra dagar för att orka vidare. Då ska man komma ihåg de fina stunderna och veta att de kommer förr eller senare igen.
Iaf. efter träningen var det dags för överraskningen. Jag hade planerat i några dagar att jag skulle bjuda pappa och bror på födelsedagsmiddag. Förrätt, varmrätt, efterrätt. Dom hade ingen aning om det så då familjen var på plats och allt var dukat och klart blev de såklart glada. Bjöd på vår familjs favoriter, för att vara på säkra sidan, nämligen: laxröra (gjorde själv) på skärgårdslimpa (köpt) som förrätt och huvudrätt (direkt efter, ni som känner min hungriga och otåliga familj) blev det biffar, kryddsmör, pommes, stor fetaostsallad. Sen efterrätt en snabb chokladkaka jag fixade på några ingredienser och serverades med vaniljglass. Småpojkarna var också med, de fick varsin korvportion och var nog de mest glada för efterrätten 😉 Skulle kunna dela med mig recept på allt, men det var ju så enkelt. Laxröra är det bara att googla, så tar man det enklaste med creme fraiche och gravad lax osv. Sen biffarna var ju bara från disken men så kryddade jag med svartpeppar, salt, osv.. åt med färdiga pommes bara från frysen och la i ugnen, kryddsmöret är också enkelt med pressad vitlök, kryddor, vanligt smör som stelnat i kylen ett tag innan, chokladkakan var en vanlig chokladkaka utan glasyr dock.. tänkte att ingen gillar för ”mäktiga” kakor i vår fam., då vi ändå åt det med vaniljglass och starkt kaffe trots den sena klockan. Så no speciellt endast vanliga med roliga och goda grejer!
Tyvärr eller ganska ofc att jag inte tog bilder då all tid spenderades på njutning. Först efter disken kom jag på att fota. Tomma vinglas och ensam i snöstormen efter festen.
Kvällen avslutades med en överraskning från Amerika. Victorias secret påse med härliga sportkläder av min kusin som tack för hjälpen med träningen. Tack själv, är stum och förbryllad men överlycklig av de fina plaggen.
Tack Annika och tack dagen! Sov gott alla!
Lyx helg med bästa familjen
Ikeaspurt igår för köttbullar & mos, sen & köpa svartvit printer(laser) som jag dock funderar på att ge tillbaka, lite stort köp av mat för både mealprep och en liten överraskning idag ;), sen en musikrunda i bilden hem och åt med familjen, kockade maten snabbt utan press men ändå njutning av att smaka och uppleva nya goda kickar i maten, sen lite diska och bästa tiden på dagen var helt klart myset framför tv:n med min bästa familj, min hund, mitt vinglas och naturgodis i form av saltade, brända nötter & mandlar, chokladtäckta cashewnötter, vitchokladkokosbollar och alla världens yoghurtgodisar, bara för att jag var sugen på det, inte för att det skulle vara något nyttigare alternativ än vanligt godis, nej, jag & mamma är störtförälskade i naturgodis, och det var ju inte längesen det kom till finland, att få plocka sin helt egna mix. lyx i påse. med vin såklart. därefter kom det en hemsk blodig gammal film med Jared Leto, men det skapade bara mera spänning i kvällen och ett lyckligt leende på läpparna av tacksamheten för att leva. Tack för igår. Idag blir det också fest och lyx i små men stora grejer för mig.
Fel bild av hälsa
bild från yogaworld.se jag kanske har tagit upp det här, flera gånger. jag gör det igen. det är viktigt. ett viktigt ämne. jag vill att ni förstår. att det som skrivs och visas i media är inte vad som är det riktiga. det visar inget om känslor och vad livet, hälsa, måbra, är påriktigt. snälla. Vi har skapat helt fel syn av hälsa och träning och mat. Varför. Maten var först en fiende och nu blir det en hets. Allt nyare proteinpulverbolag och nyare dietkurer. Renare mat. Sockerfritt. Proteinbombat. Low carb. Träningen var en rolig hobby som blivit ett måste. Reklamerna är värst. Nu har det t.o.m skapat ett smör, eller margarin… som är gjort av kvarg. Japp kvarg. Kvarg överallt. Kvarg i mjölken, gröten, i pastasåsen, på chokladkakan och i smoothien. Aldrig utan kvarg. Aldrig utan protein. Alltid utan grädde. Fett. Socker. Kolhydrater. Allt ska vara lite, förutom protein. Gärna så att njurarna lägger av och det luktar äggvita i hela huset. Jag själv är en av dem. Inget fel att älska protein och äggvita. Men att undvika allt som heter fett och kolhydrater som kroppen byggs av och behöver för att fungera är helt stört. Att bryta ner kroppen på gymmet för att få Kardashian rumpa med en riskaka i magen för det är tydligen ”ok” och en proteinbar om man lyxar till det extra, för det är tydligen ”ok”. Ok enligt vem? Fitnessvärlden. Hälsohetsen. Vad har du ätit idag? Antagligen går man på den nya sopp-dieten och tappat sju kilo medan man drömmer om friterade kycklingspets, eller så är man på proteindieten och fryser blodet av sig då kroppen försöker spara på all energi den inte får, eller så går man på lowcarb och säger att frukt är onyttigt som var det nyttigaste man kunde äta för 10 år sen. Typ. Eller så undviker man allt. Helst vara vegan också. Salladsblad är ok, men det måste vara EKO, för det sprutas massa gifter på, och helst utan kryddor och salt också för det samlar på dig vätska.
NU FÅR DET VARA SLUT.
orkar inte. Vill nästan sluta blogga, för att jag skriver mycket om träning, sockerfritt, bikinifitness. <- Ni får fel bild av allting. Av världen.
Träning, sockerfritt, bikinifitness är inte livet.
Det är några små fjun av vardagen. Kanske inte ens vardagen, kanske veckan, månaden.
Mitt liv går ut på att leva normalt, inte ha begränsningar, inte ha måsten, inte tänka så mycket, inte ens ha någon jävla ”allt med måtta” regel, varför? Om jag vill vräka i mig en hel liter glass får jag väl det, eller om jag då vill steka en äggviteomelett får jag det. UTAN NÅN JÄVLA HETS. Utan att människor ska tänka ”sådär ska man leva” att jag äter den lilla omeletten, går och vandrar som en död mus och undviker alla sötsaker. Eller ”hon åt knappast något före den pizzan” vafan är det för bild då, har jag inte rätten att gå och tugga på vad jag vill när jag vill eller träna hur många reps jag vill eller zumba, crosstrainer, lyfta 20kg eller 100kg utan några tankar eller åsikter om det. allt skrivs inte på bloggen eller instagram. verkligen inte. så försök bli att försvinna med i vinden, där alla sugs upp av nya hälsoprodukter och träningsformer som bildar perfekta kroppen. försök att slippa hetsen och lev ert eget liv som ni minns att ni gillade och mådde bra av förut. som skapar energi och inte stressar huvudet av er.
Alxandras, alexandra eklund skrev så himla bra igår.
Möjligt att jag kmr att ta en paus ifrån insta, iaf leverera mindre inlägg, jag SPYR på fitnesshetsen just nu, proteinhetsen, vemkanätaflestgramkvarg-hetsen. Fitness håller på att bli motsatsen till hälsa och jag vill hoppa av det tåget. Visst ådror kanske är snyggt ibland men min fettprocent just nu ÄR INTE hälsosam. Och jag undrar vad som hände med att nöja sig med ETT träningspass om dagen och MINST en dags vila i veckan? Samt vanlig mat? Ägg, vanlig havregrynsgröt, mackor? Sås till maten, en hemlagad mustig köttgryta? Och alla dessa förbannade kommentarer och frågor ”hur många dl gryn har du i gröten, vad är det för bröd, hur gör du såsen” Det är ÄTSTÖRDA kommentarer och jag får dom dagligen! Jag äter tills jag är mätt och det jag tkr smakar gott!! Jag kmr aldrig tävla i ngn fitnesstävling, därför kan jag äta vad tusan jag känner för! Nej hörrni. Denna ”trend” måste stoppas för det handlar inte om hälsa längre. Instagram var förut en inspirationskälla för mig men inte längre. Jag vill bara hitta tillbaka till att träna hårt, lyfta tungt och äta vanlig jäkla mat som smakar gott och gör mig gott utan att tänka och analysera så mkt. @stravanfysik är en klok människa. Se hans youtubeklipp ”Vad är fitness”, och ta er en funderare. Och såhär svarade jag.
- svagtillstark Du skrev väldigt bra igår, vill gärna att du fortsätter inspirera här på IG genom att vara dig själv och visa vad riktig hälsa är. Gärna dela med dig åsikter, tankar etc, uppskattar det! Vi behöver fler som tänker såhär, är sårad över hur media utvecklats snabbt till det negativa. Allt ska alltid gå för långt. Det började bra, gym och mat istället för springa och svälta. Att tävla i fitness var väl inge stort som nu i början, det växte, människor blev allt mer deffade på scen, en overklig bild av en tränande kvinna/man skapades med ådror, sixpack, låg fettprocent. Människor började hamstra kvarg,lowcarb,lowfat,åt endast torsk och sparris. Lite proteinpudding var väl tillåtet. All vanlig husmanskost försvann, all glädje i träning försvann och allt blev bara press, vem är bäst och vem får mest resultat, vila är underskattat och träning ska helst vara varje dag om inte två gånger per dag. Blod svett och tårar ingen tid att vila, ”det kan ni göra hemma”. 12 åringar som frågar hur man börjar tävla i bikini, högsta drömmen att bygga en rumpa och få 8pack på magen. När jag var i den åldern drömde jag om att få leka inomhus när man frös ute i snöstormen, eller om varm kakao med grädde i mängder istället för en diettomatsoppa som säljs i mängder för att tappa 8kilo på en månad. Jag ångrar nästan att jag har tävlat, att jag ser ut som jag gör, då folk får fel bild och tror det är något att sträva efter.
- svagtillstark Då jag började intressera mig för att tävla, 2013? (elr gymma 2011)Var det ingen hets som idag. Jag ville endast ha ett mål och passa in någonstans, i ett team istället för ensam med pappa på gymmet. det var ingen svält + cardio och vinst men döende på scen, för mig var det endast en rolig resa och samarbete med mitt team, en glädje varje dag. Nu ska man döda för att vinna, köra ut till det sista, endast den som kör bäst och 100% tills den svimmar uppskattas och hyllas. Hon som väljer godis och bio eller paus en helg ute, paus från träning och det som kallas ”hälsosam mat” trycks ner och undviks, kallas förlorare eller svag som ger upp, eller bara något extra. För endast de bästa och ådrigaste är tydligen accepterade i världen nu. Eller så är det antagligen 100% gymnörd, människa som aldrig njuter eller så är man 100% soffpotatis, lat, finns tydligen inget däremellan. Tycker vi ska ta 2016 som ett vanligt år. Göra allt vanligt. Vanlig mat, vanlig träning, vanlig vardag, vanligt liv. Allt med måtta. Varför sträva efter att vara bäst? Då man kan va sig själv. Lyft skrot om du vill, men inte för att alla andra gör det och inte för att skriva det på facebook. Träna zumba en gång i veckan om det känns bra. Lev livet du vill. Finns inget måste att vara på gym eller äta broccoli. Men inte ska man heller trycka ner personer som gör det för så många har orsak till det och gör inte det för de ”måste” utan för gymmet är, deras räddning i vardagen. Men saknar ändå det gamla vanliga, för mycket media, tidningar, nya proteinbolag och dieter. Ska vi inte skippa det skitet och återgå till sin egen livsstil, det är där man mår bäst.
Mina känslor går inte att beskriva i ord eller ett blogginlägg.
Jag vill bara att ni ska begripa att det är bara falskt allt. och att VI ALLA ÄR OLIKA. Jag kan inte ändra på mig själv nu. jag kan inte ändra på min fettprocent sådär BOOM eller sluta bikinifitness bara för att minska på hetsen. Det kommer inte förändras ändå. Det krävs oändliga människor som väljer att vara OK som de är. Sluta sträva att vara bättre. Våga visa sitt äkta JAG. Och inte bli sponsrad av alla världens dietgrejer. Vad hände med allt det vanliga egentligen? Jag vill ibland backa tiden. Men samtidigt vill jag leva nu. Jag brinner för denna sport. Jag har alltid varit sådan person som behöver något mål, eller något att leva för. Eller någon sport jag liksom får glöd av. Vare sig det är fotboll, dans, balett, gruppträning, lyfta skrot, eller tävla i bikinifitness. Bikinifitness är den ända kroppstypen som passar mig. Och det är väl den som anses vara den som mest hetsig. Hoppas att denna hets lugnar ner sig och alla förstår att det är ok att vara ok, man behöver inte heller bevisa det för någon. För man vet själv. Att det är såhär livet ska vara. Såhär jag mår bäst. Då kvittar det vad andra håller på med. Då behöver man inte heller följa med i stormen om allt bättre och nyttigare vanor. För man är okej som man är. Och man gillar den maten och träningen man håller på med. Då sätter man peace och slutar hetsa på internet.
Glad fortsättning på dagen!
Mina ord räcker inte till och inte min tid heller, vill ju skriva en hel sida eller mer om detta ämne, men nu ska jag göra det jag gillar mest: LEVA. Inte försöka ändra på andra, samhället, media, hälsohetsen eller bara försöka få andra att förstå saker som de ändå inte kommer förstå genom ett litet blogginlägg. Tror tiden, erfarenhet, lärdomer, åren är nästan det ända som påverkar våran syn och vår accepteran att vara ok, neutral, utan att behöva ha ångest av det. Så låt oss nu, bara leva vårt eget liv och sluta jämföra oss med vännerna. Du, det är du som lever och gör ditt liv. Gör det till ett lyckligt sådant, som du mår bra av, som du får energi av, vare sig det har begränsningar eller inte. KRAM.
Tips på sockerfritt
Jag har ju skrivit om Nutrinick förut, nu har jag använt dem i lite mera än 1 halv år, eftersom vi inte har dessa produkter i Finland. Så är så himla glad att jag nu äntligen har fått pröva och använda dem i matlagningen. Har inte smakat på alla Nutrinicks grejer, men de jag använt är jag störtkär i. I Nutrinicks produkter finner ni bl.a. Funksjonell Mat som är ett Norskt företag som grundades 2007. Deras mål är att erbjuda innovativa produkter som gör det lättare att leva hälsosamt. Alla produkter är baserade på naturliga ingredienser och utvecklas av dem själva. Efterfrågan på Funksjonall mat har ökat enormt och de finns nu representerade i de flesta europeiska länder. Jag använder av dem bl.a. Florsocker och det bruna sockret, som smakar EXAKT som vanligt.
Använder ni Nutrinick, eller liknande produkter som Funksjonell Mat? Med mindre eller helt utan socker, spannmål för att hålla blodsockret och insulinnivåerna normala och därmed få ett lugnare, gladare, regelbundet humör dagen lång! Jag själv har ju mycket erfarenhet och vet hur jag påverkas av snabba kolhydrater, finns både bra och dåliga saker med det, men det jobbigaste är ju nog hur det påverkar humöret och kroppen, vi alla är ju olika påverkade men så många av oss får hjärtklappningar, humörsvägningar, stressökning, kallsvettning eller värmeattacker, magproblem, hunger/agressionsattacker och ofta beroendeframkallande och kan inte sluta. Så allt med måtta! Men för er om gillar sockerfritt, rekommenderar jag verkligen deras produkter som hjälper mig att hålla blodsockret i skick, mina sugarcravings på tävlingsdieten, lugna ner min IBS, och ha en njutning i varje måltid.
HÄR ÄR MINA 3 FAVORITER
Choklad-steviadropsen jag tipsat om tidigare.
Tänka dig… chokladsmak i gröten,kaffet,yoghurten,smoothien,eller t.o.m på kvällsmackan som wannabe nutella 😉 Gjort på stevia som inte påverkar blodsockret, insulinet som många andra sötningsmedel gör!
Spagetti, Fettucine gjort av Sojabönor
Jag äter mycket soja, dels för att det är gott, bra för magen, ganska högt med protein, fiberrikt, höjer östrogen dvs. för oss som har för lite minskar det depression, värmesvallningar, humörsvägningar, osv.. Sojabönor är även ett bra alternativ för veganer eller vegetarianer, förebygger hjärt & kärlsjukdomar etc. Jag tyckte denna Fettucinen var jättegod med tex. köttfärssås, ketschup, pastasås, fetaost, skinksås, krossade tomater, spenat, lök, paprika, svamp, eventuellt lite bacon & PARMESANOST! <– Det måste jag testa! Nomnomnom!
Proteinbarsen (vem älskar inte prottebars…)
Högt proteininnehåll = Bra mellanmål, högre mättnadskänsla än vanlig chokladstång.
Grym vid vikt- & uppgång!
Bra som återhämtningssnack.
Innehållet är super = Mycket mineraler & vitaminer + FIBRER!
GOTT! &Ni hittar Nutrinick & FM produkter på Nutrninicks egen hemsida, eller för oss i Finland, Nu3, som nu har rabatt på bl.a. mina favoriter!
SPONSRAT INLÄGG
I LOVE YOU LOVE
…..alltså kärleken till härlig, endorfinfylld, underbar, energifylld styrketräning där bara ditt smajl blir ännu bredare av varje press och brinnande smärta i musklerna och hur du känner att musklerna växer och byggs upp av en blandning av mental och fysisk styrka du får från ingentans. Alltså bara ren kärlek. Så himla kärlek på det. Det är så himla obeskrivligt hur man älskar perioder där träningen går bra. Skillnaden mellan träningar där man bara bryter ner kroppen ännu mer på för fattig kost, dåligt med sömn, återhämtningen har försämrats och den vardagliga stressen eller andra tankar tar över den fina stunden på gymmet, eller träningen som verkligen bygger upp dig och du får energi av passet, visst känner man att kroppen är slut, men på ett skönt sätt som får det att pirra i magen av glädje. Bästa depressionmedicinen brukar de ju säga.
Med rätt träning, som passar för dig. Med rätt kost att du orkar träna, vare sig det är 10 minuter eller en timme, vare sig det är 2 gånger i veckan eller varje dag. Det behövs mat med jämna mellanrum för att man ska orka och ha motivation till att träna. det sägs ju att man aldrig kan träna för mycket, endast vila eller äta för lite. Vi alla är olika och vi alla behöver mer eller mindre återhämtning, olika slags koster och olika fyllda dagar. Och perioder på livet beror ju också. Många säger att ung och pigg orkar man med vad som helst. Tror ålder visst påverkar lite, men inte så mycket som man tror. Det allt beror på, 1. motivationen 2. återhämtningen, kosten, vilan, träningen du tränar, vätskeintaget osv 3. din vardag annors och hur den påverkar dig 4. din förmåga att hantera stress 5. Andra saker som påverkar ditt humör/fysisk kondition 6. läkemedel, nikotin-, koffein-,alkoholin-intaget osv. 7. energiproduktionen 7. Förmågan att ta emot smärta 8. hormonproduktionen 8. självdiciplin & självkänslan 9. sjukdomar & skador 10. ALLT MÖJLIGT, ALLA ÄR OLIKA. ANDRA BLIR TRÖTTA AV ATT SPENDERA TID MED FOLK. ANDRA ÄR SPÄNDA DYGNET RUNT = TRÖTT, ÄVEN EN STOR DEL HUR DIN LIVSSITUATION ÄR OCH HUR DU MÅR, DEPRESSION MOT LYCKLIG, VEM TROR DU HAR MER ENERGI? OSV. Skulle kunna skriva en bok om detta. Tänkte någon dag skriva extra om just detta med återhämtning, energi, vilan, osv.. Då det så mycket talas både bra och dåligt om det. Så många som anser att vila är onödigt och att man bra kan träna varje dag i veckan. Visst kan man det, men då måste man vara väldigt viktig med allt annat också, att man inte bryter ner kroppen och musklerna, vilket man säkert inte vill.. Att hålla på så utan att förstå att man gör negativt mot kroppen, kommer ju slutligen få dig utbrändhet. Kanske det tar längre för vissa att nå den punkten eller kanske snabbare för andra, kanske någons kropp säger stopp då det är enough, andras inte. Som ätstörd tex. kan det vara svårt att låta bli att gå över gränsen, man kör all in även om man inte ätit på ett dygn. Lär känna dig själv och din kropp och din hälsa, det är väl det ända man kan göra. Och att börja försiktigt! Vare sig du varit på resa eller aldrig tränat förut eller haft en skada eller varit elitidrottare förr, då man börjar alltid försiktigt pånytt efter en paus. Speciellt efter skada/sjukdom etc. Det kan ta en väldigt lång tid att återhämta sig totalt, och huvudet har ofta svårt att acceptera det. Lär dig veta skillnaden mellan Perifer trötthet & Centraltrötthet. Att vara trött i musklerna eller att vara trött i skallen. Mer om det sen…
Anyway, mitt ämne till detta inlägg var bara: JAG ÄLSKAR ÄLSKAR DENNA GLÄDJE. MÅSTE NJUTA NU DÅ MAN INTE VET DÅ DEN FÖRSVINNER IGEN.
Jag har så otroligt dåliga dagar, riktigt på botten, seriöst. Hemska. Man vill bara gräva sig under jorden. Men så är man igen på himmelen. Kärlek på allt. Underbart. Lycklig. Det är nästan aldrig där något mitt emellan. Vilket är JÄVLIGT jobbigt. Får bara försöka stå ut med de negativa och förjävliga dagar och försöka påminna mig själv om att det går över.. men den smärtan man då har, är så svår att få bort och att förstå att det endast är ett ögonblick av livet, för den stunden då man är i då, känns som en evighet att ens andas vid en minut. Att då hitta fina människor som du mår bra av, hitta de fina intressen som du blir glad av, finna alla fina saker och försöka glömma allt det dåliga, det är det ända man kan göra. För sen då man är glad och jädrans dans på rosor, även om det inte ens är perfekta dagar så känns små motgångar som en liten fjäder. Allt känns lätt. Man vill bara le. Men samtidigt är man så rädd, för de stora gupparna som kommer ibland mer och mer, ibland djupare och ibland endast små sandgropar. Men då man faller dit, då vet man inte hur länge det kommer att ta förrän man är uppe igen. Så sen då man får dendär minutlånga glädjen, lyckan i dagen, känner man sig så förbannat lycklig. Så kan det ju vara också att min nya medicin mot ADD& mitt östrogentillskott får mina känslor att valla. Humörsvägningar. En stund pigg och en stund energilös. Men också. Min stresshantering. Den är så himla svag. Så krav är det värsta jag kan ha. Jag försöker att inte ha så mycket jag ”måste göra”, utan mera saker jag ”får göra, om jag vill/orkar/behöver/har lust”. Sen så har vi de sakerna som man måste göra. Så om man gör jobbet, skolan, eller tar hand om familjen etc.. vad det än är som tar mest tid och energi för dig att göra, om man nu gör det först och tar det i förstahand, så kan man sen se efter det, vad man annat orkar göra. Annors blir alla roliga saker bara stressiga istället för glädjefyllda som de ska vara. Har man en lång tråkig lista blir ju allt bara ”måsten”. Att blogga, att träna, att träffa kompisar, att göra mat, att rida, att mejla/svara på mejl, leka osv.. det ska ju vara ROLIGA GREJER, man VÄNTAR PÅ. Om du känner det som ett krav, ett ”måste”, blir det = en stress och du försöker göra det så fort sm möjligt och ofta hinner du inte eller klarar inte av att njuta mera, för du tänker bara på vad du skall göra till näst. Snälla. Stanna upp. Lev i stunden. Här och nu. I will do it. NU.
Matprat
Hej på er fina!
När jag har lediga dagar använder jag dem att göra roliga saker, eller att vila 100%, göra andra hobbys än sport tex. läsa, skriva, teckna, fotografera, osv! Saker jag får ny energi av tex. musik, städa rummet, spakvällar, laga extra god mat, rensa gaderoben, åka till stan (min favoritsyssla haha), gå till biblioteket, läsa intressanta artiklar, skriva långa texter, dricka kaffe ute på terassen, pyssla i trädgården, besöka vänner/släkt, leka med gudsonen, allt möjligt kul!
Sen då jag har fullspäckade dagar vill jag nästan ta i alla jobbiga eller stressiga grejer som är mindre kul, ni vet alla vilka de är haha.. behöver inte rada upp dem, så att ibland ha underbara kärleksdagar fyllda med positiv energi och positiva människor är drömbart. Idag till exempel är en sådan dag!
bild från tumblr
Jag sov VÄLDIGT VÄLDIGT DÅLIGT. Sover för det mesta bra, men idag var det verkligen en av mina sämsta nätter. Men försöker glömma bort tröttheten och göra roliga grejer. Har börjat dagen med en underbar gröt, OVERNIGHT OATS!! <— glömmer alltid att göra det, så nu fan fick jag till en ordentligt god och perfekt chokladgröt! Med chiafrön, havregryn, kanel, kardemumma, steviadrops i smak av choklad, belgian chocolate proteinpulver (tjock kaseinprotein, blir som pudding), kokosgrädde, lite äggvitor fluffat i senare och topping, mums säger jag bara!! Rekommenderar att testa!
Hade man haft raw cocoanibs hade ju varit perfekt och lite granola på och eventuellt dadlar, men lovar blev supergott också utan!Bild & Recept härifrån
Har helt glömt bort i vardagsstressen att fixa till lite lyxiga maträtter istället för samma varje dag och sedan ha en dag då man kör extra. Varför inte lyxa till det varje dag? Då jag älskar mat, jag älskar att kocka/baka/testa nytt, osv. Men det är så ofta jag handlar då jag är trött, hungrig, har bråttom/stressigt och samma butik, samma livsmedel. Nu fan tog jag den större butiken längre ifrån oss, jag gjorde en matlista och köpte allt från kryddor till fiberhusk till ingredienser för pulled chicken! Alltså hurra säger jag bara! Så små saker kan göra en så glad, haha! Varför köra ris & köttfärs varje dag då man kan äta sushi? Varför äta lax & potatis varje dag då man kan äta soppa? Varför äta sötpotatis kokt då man kan äta fries? Varför äta naturell kvarg som är billigast då nötchokladen är på special idag? Varför dricka vanlig mjölk varje dag då man kan dricka kokosmjölk? Varför äta samma nötsort varje gång då man kan äta saltade, kryddade, brända, rökta, ekologiska, stora, små, krossade, malda, eller en mix av allt? Varför äta samma gamla gröt varje dag då man kan äta jordens underfund av overnightoats? Varför dricka vatten varje dag då man kan dricka hallonvatten? Varför äta frysta grönsaker/bär/kyckling/fisk då man kan äta färsk? Varför äta kall potatis då man kan äta varm mos? Varför blablablaa??? Haha…. Är det bara jag som fattat detta typ.Förut fixade ju föräldrarna allt och maten och allt gott. Nu äter pappa varje dag samma mat och endast en gång per dag, så får själv börja mixa med kinesisk, italiensk, thailänsk och alla världens olika rätter, jag har svårt att tåla för stark mat eller mycket kryddor, men fan jag ska nog hitta de som magen tål! CHILIBOLOGNESE HERE I COME <- kommer typ ångra detta senare då min halsbränna mördar mig, men fan va gott det ska bli! Nomnomnom.
Sen har jag varit överallt och spenderat tid med min familj med godaste cittarisalladen <— ända salladen som typ säljs i stan och som är god, och som man får ta MED och som man får välja vad man vill ha i, vilken dressing och vilken storlek, man får fan också färska livsmedel ! Går man till en restourang får man aldrig välja själv innehållet och oftast är den så himla liten som en förrätt typ. Här i Finland äter vi inte sallad tydligen. Om vi gör det är det ceasar med endast brödbitar, ost och möjligtvis en liten torr kycklingbit. Så alla finlänska läsare,you know what I’m talking about, all kärlek till Citymarkets sallad! Har inte ätit den på typ fem år, nä skämt o sido.. kanske 1 månad, så fan va gott det var! Kallrökt lax, skaldjur, underbar salladsingredienser och lite balsamico var bara pööööörfect.
bild från ruoka.ts.fi Nog om matprat, finns säkert ingen lika matglad person som jag, är uppväxt med det haha! Hela vår familj älskar mat, ända vi gör är äter, och där vi spenderar tid är alltid köket och om vi pratar, är det om vad vi ska äta, fast maten äts upp på en minut och så tänker vi på nästa måltid hahahha typ? Speciellt jag och min syster matilda, vi går crazy i matbutiker då vi är vana med att det inte finns nåt här i vår lilla by, och så besöker man ICA och holy shit, där finns ju allt man någonsin drömt om! (Japp vi drömmer t.o.m om mat) XD lol…
gif från tumblr
Annat då? Ska mealpreppa nu. Få se om det blir så bra som jag hoppas… Och så ska jag posta ett viktigt brev som ska hinna komma fram förrän imorgon! Sen skall jag skvallra lite med mamma som kom hem från jobbet efter en vecka och jag får hoppas att hon har hämtat lite hudkräm för min hud kliar som fan! Alltid efter resa blir man så torr.. brunheten försvinner bara på ett ögonblick, faaan! 🙁
Tack och hej! drack kaffe nyss <– thats why jag är såhär hyper med skrivandet, tror att om 10 minuter slocknar jag och nattens sömnbrist övertar mig, som tur har jag endast lite kockande som måste göras, sen ska jag ligga och ruttna med gott sällskap! ha de gött!
P.S ÄR DET NÅGOT NI STÖR ER PÅ AV MINA TEXTER/INTE FÖRSTÅR, ELLER NÅGOT SOM FATTAS ELLER NÅGOT SOM INTE FUNGERAR PÅ BLOGGEN, FÅR NI MERA ÄN GÄRNA MEDDELA !!!!
BODY IMAGE, TO COMPETE IN BIKINI FITNESS
SORRY BAD ENGLISH.
Good morning! Monday and new challanges, new progress pictures and new oppoturnities.
Images like this, maybe create alot of thoughts..opinions.. maybe even less respect.
As I said before and I say again and again, to make it clear. I’m not the best role model. I am myself. I’m over my body anxiety. I am over the times that I stare at the mirror, searching for every flaws. I’m over it. Otherwise I would not be able to keep up with the sport I do now. Compete in bikini fitness.It requires enormous self-discipline and to keep your head high, both before and after the competition. What the judges is judging, is not everything. It’s not about what the judges think or anyone else thinks about your body that you should care about, it is how you see yourself, how you feel. And when you no longer care so much and don’t spend all your time thinking about it, that’s when your body image is changes, hopefully forever.
When you accept yourself, your body. You simply forget the anxiety. There are so many other things in life, so why throw away so much time to worry about how your body looks like. When you understand that… everything becomes so much easier. When you are in this world when you hate your body, it can be hard to understand that there actually is normal people without body anxiety. There is. And… As with everything, you need to stop listening to the anxiety. Working it away * (read more down) It does not mean you need to be happy, to love and enjoy your body and think that it’s perfect.. It means that you need to learn to accept it and move on. When I reached that…. it was a freedom I never wanted to let go.
When someone (friend) started talking about her body and how disgusting it was, I got soooo angry and just wanted to yell at her and tell them so much how stupid those thoughts are and when I was finally free from them I did not want to hear or feel or have to do with anything with bodyhate anymore. ”Why can’t everyone just put down that shit” xD… I just wanted to enjoy the food we ate or the workout we trained. Because that when we ate/trained, that was usually when someone started to complain about their body. Ofc… Alot of people don’t actually mean anything serious about it, but I took it seriously…after several years of my struggle against the body.
So to compete in bikini fitness is not the wisest thing. Because usually it’s alot about the body weight, body fat and staring in the mirror trying to find the perfect posing angles. But as I said, I have overcame the anxiety. I do’nt take it so seriously anymore. I do not see the bikini fitness as a body- or beautycompetition. I see and feel and experience it like this: hard (both lovely and painful) workouts in the gym, sweatparties, healthy foods & mealprepping, meet other people with same interests, get new friends, to have fulltime job.. and to have fun, throughout the journey there.
To weigh me or stand in lingeries don’t give me any emotions anymore. Neither fear, joy, other energy, its probably because after so many years of experience in both the model country and the eating disorder..so much energy you put on the need to be perfect. Now fuck I let it be like it is. OK if it’s not good enough, I can not be bothered anymore. I’m fine as I am. I try my best and that’s enough. There will be days I can have performance anxiety more or less and not feel good enough compared to others. But compared with myself, I’m still a hero. I should not even compare myself, why should I, but I sometimes do, thankgod not everyday. But still It comes days I feel like a worse person than others !?!?!? That is something I really need to work on.
So….To compete in this is of course for the sake of love for the sport and a lifestyle that I enjoy, but as I said, it still requires much. To go over the limit and challenge yourself, practice a lot of posing and trying to get better all the time, to follow a strict food- and workout schedule and often you need to go on a hard diet before the competition. I just need to honestly say that right now, (and the competitions before) I focused only on experience, the joy, the journey there … not on the winning or to be the best. I did not train on the posing so much and I cheated often on both food and training schedule. I’m a pretty casual person who does not take everything so seriously. Sometimes there will be periods that holy shit my motivation to win all shit home is going on, and I want to challenge myself and go 100% straight into the goal. But so also the bad days when I can not be bothered, and with my experience, I have to always choose the health first, whether it is good or bad for the competition. I still want me to feel good. Both in my body and soul. So it is a mix of what I do now, trying to keep calm and to now have so much stress or performance requirements, thats when you start loving what you do and not put so much thinking about what you need to do or why you do it and how you do it, if you do it good enough etc…
May people can think or say what they want, that I am a weak person or whatever but I know how hard I work on this and I always do my best but I also know that there are times I choose to rest my head and body extra. It is probably the difference between winners and ”losers” in competitions. But for me, a competition is not just a competition. It is about how I feel, I want to feel strong, cheerful and happy. I want to stand there and remember the journey as a good memory.
But I also have the enormous competitive person in me, but I think I’ll take later, when I really am ready to go all in, but first: life, me, the freedom, the sport as a love. And building muscle is ofc a change of the body, but it’s not something I need and must have, it’s more like a reward or something that would be a happy thing to have,something fun to look forward to, because when you put on more weights (the love feeling) thats when you gain muscles, so It is like beeing promoted at your job or something lol 😀 ! If I compete or not, I am still as good as I am anyway! You too! Also, the feeling and love to put more the weights in the gym on offseason is twice or hundred times more wonderful feeling than to put less and lighter weights on the diet haha…
Some people tell me that ”of course when you have a body like that with no fat, you don’t have anxiety” But wtf, all the pictured I put on instagram is not how I look from day to night. Do I put pictures of me when I have my bad days? Nah not so often. So honestly, I actually have worse days. On days when I feel too thin or even when I can feel ”anorexic” (as I talked about before) and days when I feel swollen, tired, extra waterweight, almost ”big”. We all have those days. Eating Disorder or not.
It’s alot because of my hormons, my lack of thyroid (I take medicine and sometimes I forgot and some days I need to take more or less). And the stress level, the food I eat, I usually keep the same healthy foodplan (from my coach right now) with the same food mostly, but I love to have these cheating days as people call it, I could say that I do not see it as cheating, more like a time to enjoy, but on the other hand, it is a cheat, on my schedule, of course. And maybe the healthy way would be to only eat one serving of chocolate cake or a bowl of icecream or so, go out for dinner, etc., I do that too of course sometimes! But I also like, eating all in, like many others, eating everything I love and be full, in a foodcoma, for several hours afterwards. Without anxiety over what I ate. I think it is okay to eat what you want! I have eaten without foodplans thousand times before, with variety and sweets every day, but I still I love to have days where you eat extra, like unnormal amounts. Maybe it has something to do with the training, becoming hungrier than usual. Don’t know, anyway, we are all different, and if you feel good doing it, it is probably okay, as long as you are healthy and don’t extend it to an ED. Anyways, the day after I am often watery and filled with carbohydrate weight, actually sometimes physical pain in the body, but all of us who have experienced it and know that it will be gone..:P , maybe a few minutes anxiety (not over the food being eaten, but maybe how you feel or how you look, as I said sometimes I can have still theese small anxieties, but still so small), or laugh about it, or bothersome stomach pain but you get other things to worry about, so time pass on. Maybe it is healthy or not, a life with some anxiety about anything (jobb, school, performance, money, social times, time, anything) is probably something you/I have to live with, but at the same time something to work on.
* Not by training or food, you should not try to fade away the anxiety with that. You should work on it by the brain, probably listening to it and go through why you feel like this, what happened, calm down and say ”goodbye”, or just say no, you are not welcome, and think about other things, haha;) anxiety comes and goes, but to be without the body anxiety around the clock, is a damn free world. But remember that being healthy, well, free from an ED does not mean that you never will have an anxiety in life, but it sure will be a damn less. Everyone has less or more anxiety. But when it starts to affect your life, thats when something is wrong. Thank you and goodbye!
Valentine feelings
@theberry
Glad alla hjärtans dag!
Eller… vändag som vi kallar det i Finland.
Mycket gnäll om denna dag, så mycket helgdagar och presenter hit och dit, att fokusera på att älska varje dag istället. Jag håller med i det, såklart, men det är ju lätt att man glömmer bort alla nära och kära under sina hektiska dagar. Man glömmer inte bort rent ut sagt, men man är väl ofta i en annan värld, tänker på allt annat som skall hinnas göras. Sen då man har extra tid över, tar man ofta hand om sig själv. Man kan tänka sig att det är själviskt, men är det inte så att sin egen hälsa går alltid först? Men hur viktigt är det inte att hålla kontakt med alla viktiga personer, som man kan förlora när som helst? Hur glad blir man inte av ett kort telefonsamtal med en vän, eller att träffa någon i släkten, eller att få blommor från någon. Man behöver bli påmind ibland, att det finns såna som bryr sig om en. Man glömmer ofta bort det, eller ibland till och med kan man inbilla sig att hon/han inte gillar dig mera, eller att du är ”oviktig”. Därför tycker jag det är fint att det finns såna dagar som dessa. Då man verkligen spenderar tid med någon eller några viktiga personer, och kanske berättar hur mycket man älskar dem, och även de som bort längre bort kan man skicka hälsningar till och få tillbaka lite kärlek. SÅ GLAD VÄNDAG TILL ER ALLA! HA DET SUPERHÄRLIGT NU! 🙂
Födelsedags Middag ute med släkten
Idag hade jag verkligen en V I L O dag. Vaknade + gjorde alla arbeten, uppgifter jag stressat om i evigheter och så åt jag lunch, kollade på tvserier i sängen i flera timmar i rad. Vilade verkligen huvudet och kroppen, sen typ kloclan fyra kom födelsedagsstjärnan, pappa som fyllde 60 år. Kokade kaffe åt oss och åt lite kaffebröd, sen tog jag ett långt bad med hårmask och ansikts mask, lyssnade på favvolåtarna samtidigt och visslade av njutning på hög grad. Sen blev det för varmt efter en stund, började svettas som en idiot så tog en kall dusch och bra det för hade några minuter på mig att byta om för sen skulle vi ut på middag! Var tveksam om jag ”orkade” följa med, men det lät som ett mysigt ställe med god mat så för matens skull då! Haha nä kanske lite men också för att spendera tid med släkten lite som man inte gör så ofta. Det var 100% värt det, för maten var gudomligt god. Vi var i Pippurimylly, rekommenderar verkligen! Biffar i alla sorter och även hamburgare, pizzor, sallader, vegetariska rätter och barnmeny. Vi satt flera timmar och åt, pratade, drack vin, skrattade och hade det trevligt. Sen anlände vi hem och här sitter jag med yttligare ett glas vin och kvällssnacks med boken i famnen och hunden sovandes (och pruttande) brevid. Underbart! Hade tänkt träna idag men ville spara allt och lugna träningsvärken så jag är fit for fight imorgon och kan träna med tyngre vikter och mera energi, glädje, krafter, njutning!
Fin dag med fint sällskap och fick mycket gjort på morgonen samt mycket avslappnande grejer och levt i nu:et. Passa på då ni har tid! Kram!
Nedan några snapbilder…?
Böcker – Läsa & Skriva
Hej! Jag har pratat mycket om böcker på sista tiden.. är så glad att jag kommit igång med läsande igen! Det är så härligt att försvinna i en annan värld en stund och dessutom somnar man väldigt mycket bättre & fortare om man har en bok i handen istället för mobilen.
Tänkte fråga om ni har några boktips?Någon bok ni kommer ihåg att var ”så bra” och kanske ”lärorik” eller att man sjunker in i boken och vill bara läsa mer och mer! Älskar den känslan 😉 har svårt att hitta bra böcker då jag inte är någon storläsare. Har svårt att läsa svåra böcker med en ”svår svenska”, man vill att det ska vara lätt och gå fort och inte behöva läsa raden om och om igen och ha svårt att koncentrera sig eller måste ofta hoppa över flera rader eftersom man inte förstår orden eller inte är intresserad. Det ska ju inte vara en skolbok, utan mera en fritidsbok där man nästan låter hjärnan vila lite. Om ni förstår vad jag menar 😉 Men samtidigt gillar jag inte heller för lättläsa, väldigt smala böcker men inget innehåll, typ en sommarkärlek eller rika hollywoodfruar i baren eller så.. Man vill ändå ha något annorlunda eller något som väcker intresset. Men kanske det är det som är grejen, man måste hitta sin egen bok och sitt eget intresse. Vad jag gillar mest i böcker är då man känner igen sig själv. Så därför kan det vara svårt att tipsa om böcker, då andra kanske är just nu nykära och därför vill ha en bok om kärlek, och andra behöver spänning i livet och läser deckare, osv.
Just nu läser jag en bok mamma tipsade om, hon sade att hon älskar författaren Paulo Coelho och tyckte boken ”Veronika bestämde sig för att dö” passade mig. haha låter lite tragiskt att just en bok om döden passar mig.. men hon menade säkert det på ett annat sätt, och så var den väl lättare att läsa än de andra böckerna han skrivit. Har bara läst den två kvällar nu och den är väldigt intressant, lite annorlunda, men något faktiskt som får mig att vilja läsa vidare, även om den för mig är lite svårläst och jag ibland inte förstår, så är det ändå mycket som jag förstår och mycket som väcker tankar. Får se om jag orkar läsa den till slut eller om jag väljer en lättare bok, men inte ska jag ännu ge upp då det är först en början 😉
Till ett annat ämne om böcker… nämligen skrivande. Jag har ju länge hållt på i olika perioder, olika dagar, att skriva en bok. Om Anorexin jag hade. Just nu är allt bara klott och flera olika häften & lösa papper där jag skrivit, men jag skulle vilja få ihop allting En sammanfattning men en längre sådan. Alla texter till ett. En hel historia. Och sedan möjligtvis lägga till lite extra såklart som jag glömt bort att skriva eller inte hunnit med. Så känner ni någon som skulle kunna fixa detta? Känner ni någon som fixar ihop böcker åt andra? Isåfall får ni gärna kontakta mig, essenamanda@gmail.com
Eftersom jag så länge velat få ihop allt detta.. och om det nu aldrig skulle bli en bok (vilket jag nog bestämt och vill göra för länge sen redan) så skulle det ändå vara en fin sak att ha för sig själv… och läsa själv.. eller visa åt mina barn eller någon annan om några tiotals år. Ganska intressant, eller kanske t.o.m lite skrattretande eller kanske lite känsligt, man vet aldrig, men kasta bort vill jag inte. Jag brände redan massor med dagböcker från tiden jag var sjuk, men det finns flera stycken kvar ännu. Det är jag glad över.
Ha en bra dag och ni får gärna som sagt tipsa om böcker eller tidningar eller vad som helst ni tycker var bra! Kram!
Bilder från resan del 1…
Tyvärr är min gopro kamera sönder så vi får vänta ett tag.. eller ett väldigt långt tag innan jag postar någon film 🙁 Men här är lite mobilkamera bilder!
Social Media
Social media is so far from real life… But, is instagram & social media a bad thing, bad example for teen agers? For me, yes & no.When I had anorexia I got nothing to do and no social contact..so to spend time on the computer& find ”friends” at my age was good for me.Some of the friends I still have & some I know in real life. Actually one girl became my best friend,almost too close,like a sister for me..I was forbidden to move around so to think about other things than food or burning calories, the internet rly saved me.Years later, when I could live normally again I got the deep depression. When you’re burned out, depressed, anxious, it may be difficult to leave home or meet other people. I had also quit school& had very few friends.Finding blogs&later instagram, was a great thing for me to find inspiration. Also to stay in contact with the few friends I had left,forget the anxiety a moment. Internet was a place where I could share my experiences, feelings,thoughts&get support, help or hear others with similar problems.When I was on the bottom several times, I nearly always got help here. Once it was just a motivation film..another time a trainer helped me (online) for FREE with both diet and exercise, to get back on track. That was all I needed. Someone who believed in me&some goals in life. Later, in 2013, I hesitated and thought about starting this IG account only about training, health, my history& my way to the strong, free, healthy, happy self. I thought again and again if I should delete it. No, I got straight plenty of followers that gave me positive feedback and I wanted to do the same back. I got inspiration& found people with same interests as me. I had a lot to learn so I read on, I tested alot myself& a year later I started the PT school. Much of what I knew, but also much i did not know about the body& the functions. All this time I have developed myself mentally and physically. I Think it is important that the PT has own experiences about diet, exercise/gaining or losing weight.Social media became less important for me.Life outside is always more important& valuable. Real friends& real life..where everything happens.What happens on the screen is not that important. Spend your time here&now.Enjoy the good times, memories in life.To have internet is a fun activity, a great way to keep in touch with people who live farther away. Especially when you have a long and restless time alone, it can be a great way to spend time as well as reading the book, an Xbox, a diary, listen to music, etc. We are all different and needs/wants to spend our own time differently. It may be convenient for some to work on the computer or blog their feelings or read interesting texts. But it can also be great and useful to look out, watch the people, maybe talk and be a little social, or just be and do nothings..or perhaps use a bit more brainand solve crossword puzzles or playing alias, etc .. You choose, and you are right to do whatever you want! But when you are with your family, friends, at work, school, at dinner, the bar, the gym or on the town, maybe more fun to leave the cell phone for a ”while”,what is more important than living here and now? Maybe you see or hear something you’ve never experienced before? So as I said, there are advantages and disadvantages.I think you should leave instagram if you feel bad using it. Or just follow the people that makes you inspired and happy..and do everything in moderation! Maybe I have some time long ago got a little anxiety about IG but now I dont have pressure or requirement to be a certain way. I certainly want to inspire and help others but I wont change who I am or lie just because of that. I am who I am and I’ll post about me, my life, my living, my emotions and if it is bad for someone so unfortunately I can not do anything about that. I do not always think before I write or post photos, maybe I should when there are so many younger followers and I should be a ”good role model”.But I can’t promise that to be something I can’t always be. I’m myself. Maybe I’m a bad role model and often do things that I should’nt, but I have my own free will and a life to live as I want. So I hope you understand that nobody is perfect. When you accept yourself as you are and understand that we are all different, that’s when you see everything in a new way.
Om semlor och tävlingsplaner
Godmorgon! Hur mår ni?
Jag mår helt bra, lite vätskefylld och trött i skallen efter gårdagens vaka. Jag nämligen skulle somna vid 23.00 och låg i sängen med mobilen i handen, ingen bok då den var slut, ska låna/köpa en ny snart! eller måste… Så jag fick inte riktigt sömn, var pigg som en mört och klockan i Spanien var ju endast 21, så inte undra på att jag INTE var trött. Så steg upp igen, onödigt att ligga där och tvinga i mig sömn. Fick för mig att äta lite extra kvällsmål, är en sjukt sötsugen person om kvällarna! Så åt lite väl mycket och stort kvällsmål ensam vid en jävligt dålig skräckfilm haha, kunde inte kolla på den så böt till Geordie Shore, det var gamla delar från riktigt i början så det var ganska kul att kolla på dem hur de var då allt började, så små och söta hihi 🙂 Anyway blev såå mätt och somnade i matkoma i soffan haha.. Hade ätit upp mammas godispåse och annat gott jag hittade i skåpet, men gott var det! Idag fuskade jag också med lussebullor, säkert 5st, så goda ju! Gillar ni lussebullor eller säger man bullar? Eller semlor? Fastlagsbulle? Anyway, bullor med grädde tack! Ingen mandelmassa eller sylt, det förstör bara 😉 Har aldrig testat på nutellasemlor, men kan tro att det skulle vara pricken på i:et!
Många undrar om jag ska tävla, jag har inte bestämt mig helt ännu, tar dagarna som de kommer och tar ingen panik eller stress. Visst är det så att man ska göra något 100% och ge allt dag till natt, men det kanske jag tar senare om jag verkligen bara tävlar för att vinna. Men jag tävlar för jag gillar det, jag gillar resan dit. Jag vill njuta och ha roligt ända till tävlingsdagen och på tävlingsdagen. Jag vill vara motiverad, glad, känna mig stark ända vägen dit. Jag vill inte gå på tomma krafter och känna mig svag och inte kunna ge mitt allt på träningspassen eller annan stans. Jag tävlar ju för upplevelsen, för allt man lär sig och allt man gör, upplever, under resan. För att ha ett mål att sträva efter, för att jag älskan som sagt resan dit men även tävlingsdagen, där man får dansa på scen och komma ihåg alla fina stunder man haft och hur man väntat på denna lilla stund, där man får visa upp sitt hårda arbete som man jobbat på i flera år, som för mig, startade jag från noll, från ingen aning över ingenting och från vikten på den lägsta. Jag startade inte för att ändra på kroppen och bygga muskler som många andra (förutom nu senare), men jag gjorde ändå ett hårt jobb i salen, för jag jobbade på mitt självförtroende, mitt liv, min självkänsla, min glädje, mitt allt jag hade, allt som var svagt byggdes starkt. Det är ett enormt stort jobb och ingen kan nog förstå hur mycket det har krävts och hur mycket det har hjälpt att jag har haft styrketräningen där, som ett stöd, som en mur, som ett frihetsställe, där jag kan jobba på mig själv, men också där jag kan göra det jag älskar och där jag får vara jag och njuta över varje svettdroppe och glädje där jag känner att jag blir starkare, inte enbart i muskler, utan psykiskt. Efter ett träningspass känns det som om man varje gång föds pånytt. Att man får vaknar pånytt. Man går från en trött och omotiverad tjej till en stark, sprallig, energisk, glädjefylld, inspirerad, lycklig, tjej. En tjej som står stadigt med fötterna på jorden. Och om och om igen påminns om varför man lever, varför livet är så härligt, varför man älskar styrketräningen, varför man vill dela med sig den känslan och upplevelsen till alla.
Sen klart, då man spec. går på tävlingsdiet eller tränar hårda pass flera gånger i veckan, kanske också jobbar/går skola/sköter om sin familj eller annat där på.. Kan det kännas ibland jobbigt, man blir istället för energisk -> trött efter passet. Man är skönt slut men också ibland helt kraftlös. Därför kanske man inte alltid orkar följa med på andra aktiviteter. Att tävla kräver så mycket och är inte en lek. Det kräver att hålla huvudet på plats och vara redo att lämna mycket från sin vanliga vardag. Det kan vara ganska intressant och en upplevelse det med, och har man bestämt sig för något så vet man ju varför man vill det och att man inte kommer ge upp, för det är något som man vill göra och vill satsa 100% på. Samma som att satsa på vad som helst i livet, på sina barn, på sitt jobb eller utbildning, på friidrott, på fotbollskarriären, på att resa världen runt… ja vad som helst! Då fokuserar man hundra på det man vill och är intresserad av och man blir ofta så trött för man kämpat och gett sitt allt, för man har så stark vilja till det. Det tar på krafterna och man sätter ofta för höga krav eller för stor press på sig själv.
Så veckan på resa gav mig ny energi och motivation. Jag har haft motivationen där hela tiden faktiskt, vilket jag är väldigt glad över. Jag har alltid mått bättre då jag varit på gymmet. Men ofta har jag känt mig lite svag, lite väl svag, har inte hunnit ha dendär uppbyggnadsperioden där man vill bygga muskler och sträva efter att lägga mera tyngder. Så nu har vi börjat lite lugnare, med 4 lite kortare, uppbyggande, styrketräningspass i veckan. Låga reps och tunga vikter. Ingen plyo eller cardio eller supersets. Ganska mycket mat och kolhydrater och hoppas på att kroppen svarar på det bra. De första två passen har känts underbara, jag har känt mig så stark och höjt i många övningar. Så det är ju ett gott tecken, får se hur länge det räcker. Och jag är ju beredd på att det kommer komma låga dagar, men jag hoppas ändå på att förvara känslan av styrka, det är något jag kommer jobba på efter tävlingarna. Iallafall är det planen nu, jag älskar styrketräning och skulle gärna gå framåt i det. Men sen kommer det ju perioder jag endast tränar för glädjens skull och inte för att ta så tungt som möjligt eller möjligtvis öka, att träna 1-2 gånger i veckan på sommaren då man är mycket i stugan och istället kanske göra andra aktiviteter som simning, promenader, kanske t.o.m finna glädjen i att springa eller inget alls, bara vila osv. Men jag är en väldigt aktiv person, som hela vår familj! Sen finns det ju den lata sidan av mig också, tex. vilodagarna så vill jag verkligen vila och speciellt då jag tävlar så varje minut vill jag spara till att vila kroppen och återhämta mig haha.. minsta steg eller extra promenad tackar jag nej till! Men det är inget som stör mig. Som sagt, olika perioder vill man göra olika saker! Men det finns något i detdär med att bygga.. inte själva saken att man bygger muskler.. utan känslan då man är på gymmet, ökar vikterna, musklerna svarar så bra och vill bara lyfta tyngre och mera. Jag vet fan inte vad det är, men dendär känslan herregud… Obeskrivlig. Det är en lycka, glädje, endorfiner och starkhetskänsla från topp till tå och man vill bara hoppa i taket av glädje och dansa till musiken i gymmet. Man vill bara göra mera och mera och tyngre och tyngre, man vill testa att ta 10 kg mera i bänk man vill testa allt och då man klarar det, ja musklerna typ skriker av lycka, jag fan vet inte vad det är för känsla men ni som förstår vad jag pratar om så… det är obeskrivligt fint. Det får också mig att känna att detta är min grej, detta är vad jag lever för, detta är jag och vikterna, det är mitt andra hem. För ofta som nu bara sprutar det av gymbilder på internet och instagram, då får man ofta en känsla att man bara är en av alla, för när jag började styrketräningen kändes det som något unikt. Nivet, att hitta sin egen grej. Det kan vara vad som helst, men något som får dig att stiga upp på morgonen och ha ett stort leende för det. Det är så fint. Det var den känslan jag hade och inte ville förlora då jag var tvungen att välja styrketräningen eller modelljobbandet.. visst fick jag träna med små vikter eller kroppsvikten, eller höga reps 30+ och jobba på uthålligheten eller konditionsträningen.. visst kan det vara helt kul ibland och det är ju en rolig träning med men inget jämfört med att köra låga reps med maxvikt… Alltså, det är obegripligt fint.
Så mycket skrivet igen, jag borde ju stå här med kläderna på och redo att åka till stan, men har fortfarande pyamas och håret vått. Har nog ätit både lunch, frukost så det är bara att fixa lite smått och packa handväskan så ger jag mig iväg! Hoppas ni får en bra dag, ta hand om er! I will! Startar en av mina vilodagar på bästa sätt, med bästa sällskapet! Kram på er!
Just be ok with yourself
Jag har svagt minne om min barndom, ungdomen före jag blev sjuk. Visst minns jag mycket men inte alls mycket känslor/ångest/oro/stress eller så mycket tankar på utseende. Det var väl inget som man brydde sig om då. Visst var det härligt?
Anyway. Under min ätstörning och efter blev det ju såklart värre. En plåga dag till natt. Aldrig var jag nöjd. Det var ju inte bara kroppen man hatade. Och det var blandade känslor, en minut kände man sig som ett skelett, smal, anorektiker, en annan tjock, uppsvälld, stor, magen uppsvälld osv… Det var ju också ett hat om allt annat. Man hatade, kritiserade, hade ångest om sitt liv, sitt tänkande, sin vardag, sina kläder, sin röst, sin hårfärg, sin hudfärg, sitt skin, sitt land, sitt hem, sin familj, sin personlighet, sitt allt. Jag hatade mig själv för allt. Allt var fel. Allt skulle ändras. Jag skulle flytta till Sverige eller Japan så fort som möjligt. Jag skulle vara snygg, jag skulle vara sån som alla tyckte var ”wow”, jag skulle bli sångerska men min röst var det ju såklart fel på, jag skulle äta normalt när jag är hungrig och känna det kroppsligt som en kurr i magen, jag skulle klara av att kontrollera maten och sluta äta innan jag blir mätt så som det står överallt, jag skulle dricka citronvatten som alla perfekta, jag skulle ha de vitaste tänderna, jag skulle bli rik ha snygg pojkvän, bil, hus, allt skulle vara perfekt. Allt.
Det blev ju tvärtom.
Jag blev anorektisk.
Jag fick mina önskningar i uppfyllelse men det var allt annat än glädje eller något jag någonsin kunde tänkat mig….
jag blev smal, ett vandrande skelett.
jag flyttade till Sverige -> ätstörningsklinik.
jag blev ”wow” -> människor blev förvånade över hur smal jag blivit
jag flyttade till japan -> fick ”återfall” och blev tvungen att lämna tidigare än planerat.
Allt blev ju skit. Allt blev en mardröm.
Sen. Orkade jag inte längre.
Men det tog en lång tid…… från den sista droppen för mig.
Först hade jag missat min ungdom, från 2009-2013 på ätstörningar och strävan efter det perfekta. Det hade visst var upp och ner dagar, dagar där jag skitit i allt, spec. direkt då jag blev utskriven från ätstörningskliniken och började ”normalt” liv igen, och skolan igen. Då ville jag vara fri, och så normal, och så glad, no stress, leva i nuet, allt bra, ingen oro ingen ångest, inget bryende om något annat, ”life is what you make it”, vi gjorde allt med vännerna, glömde all stress och bara levde livet. Verkligen. Det var ju skönt och bästa tiden i mitt liv…Men jag glömde ju såklart därför bort detta:
- Att planera mitt framtida liv, utbildning osv. <- orkade inte stressa om sånt, visste inte om jag skulle dö imorgon. Ville njuta 100% varje sekund på annat än stress.
- Att kanske söka fortsattshjälp/stöd eller följning om det skulle komma återfall som det ofta kommer till de flesta med en ätstörning.
- Att börja terapi och prata om allt som hänt.
- Att det inte går att bara ”glömma allt” ”börja pånytt”
- Att sjukdomen fortfarande fanns där, men den gömde sig så bra.
Så… känslorna, allt jag gått igenom, det fanns ju där, så otroligt starka känslor men så bra gömt. Varje minsta ord om anorexi, om sjukhus, om vad som hänt, om anything blev jag arg på och började skrika eller ville fort byta samtalsämne. Det var ju en självklarhet.. efter det jag gått igenom. Men det förstod jag inte då. Jag var ju bara en liten tonåring på 14-15 år?
Det kom den dagen då allt brast ihop.
Jag föll ner. På botten. Jag orkade inte längre.
Dagarna gick, månader gick, det kom alltid mer och mer minnen upp. Jag drömde mardrömmar om tiden på sjukhuset. Jag gick igenom så hemska grejer och tankar som ville bara döda allting inom mig. Sen började jag också förstå hur mycket jag förstört. Jag har förstört hela min familjs liv tyckte jag, jag hade glömt så mycket och glömt mina vänner, jag hade bara stängt in mig i min ätstörning, alla hade satt så mycket hopp & tid, böner, pengar på mig…, jag hade också missat min skoltid med 0% fokus på skolan och lärningen, bara på mat, ångest, smygträning.
Jag var ett helt fel.Jag ville inte vara fel mer.
Men så blev det. Jag blev sjuk igen och allt blev sämre och jag blev deprimerad och den tiden orkar jag inte ta upp…
Vad jag vill komma fram till.. är att jag ALDRIG VAR NÖJD. ALLTID VAR ALLT FEL. Och fyfan vilka ångestattacker jag fick för mitt utseende. Att lämna dörren och gå någon annan stans än hemifrån och att se sig i spegeln, fyfan, det förstörde hela min dag och jag ville bara springa bort och gråta. Alla människor var i vägen, alla glodde på mig, alla skrattade och pratade bakom ryggen hur hemsk jag såg ut.
Det hände också i skolan. Jag var för smal. Alla skrattade för jag var så smal. Så…. anorektisk. Som de kallade mig i sjukhuset.
Men på stan, omklädningsrumme, gymmet, överallt där det fanns andra speglar än de jag var vana vid hemma… fick mig att vilja kräkas av äcklighet hur jag såg ut. oftast var det att jag var för smal… jag såg det anorektiska utseendet och benen som stod ut. jag såg sjuk ut.
Det har varit så lång uppförsbacke från detta….
Än idag kan jag ha svårt att inte kritisera mig själv, mitt liv eller mitt utseende. Det är på ett helt annat sätt, men ibland kommer även de starka känslorna om att jag är för smal, eller att jag är helt misslyckad som person.
Jag tror det är att jag tänker för mycket vad andra tänker om mig.
Jag har lärt mig så bra och jag har kommit så långt att jag kan leva en vanlig vardag utan att behöva tänka på något sånt, men som sagt, de kommer alltid ibland, men inte ALLS LIKA OFTA. Vilket jag förstod nu då vi var på resa, hur lycklig jag är som är fri från den ångesten.
Vet ni känslan? Hur ni känner att alla stirrar på er, för att ni är ”för tjocka” ”för smala” för musklig” ”för benig” ”för något…” att någon kallar er ”anorektiker” ”ortorektiker” ”bulimiker” ”ätstörd” ”fetma” ”emo” ”självmordsmänniskan” ”hora” ”tjockis” ”alkoholist” ”drogare” osv… Kanske för att ni någongång blivit kallade det? Eller för att ni faktiskt farit det någon gång? Eller för att ni blir osäkra om det är sant?
Ibland måste jag ofta fråga mamma eller syskon, att verkligen säga om jag är för smal. Jag vill inte gå som ett vandrande skelett igen utan att fatta det själv.
För nu har jag kommit till den perioden i livet där jag inte orkar bry mig. Jag blir helt chockerad över hur människor stirrar sig i spegeln. Jag gör det kanske 2 sekunder och så är jag ok med det. Fine om jag ser ”för” något ut. Jag vet ju själv att jag är vem jag är och jag vet själv sanningen om allt. Så vafan ska jag bry mig om andras åsikter? Och alla har väl rätt att se lite bleka ut någon dag, man vet ju att det går över och man vet ju hur det är påriktigt. Vad jag menar är att jag ofta kan få känslan att jag är för smal då jag tex. reser, för jag ibland eller oftast tappar lite vätskevikt… Jag försökte om och om igen tala för mig själv att det är ok, du går upp i vikt igen då du är hemma och så länge du mår bra och sköter om dig själv. De starka känslorna och paniken går över då man förstår att det är sant. Jag kommer inte dö eller hamna på sjukhus. Men så är man med människor och då får man otroligt ångest igen, för man börjar tänka att; de tycker att jag är ”för smal” och så gick jag för att gråta till mamma, eller ringde som sagt. Varje gång. Varje resa. Mamma lugnade ner mig alltid och det kändes bättre. Men det var ändå jävligt svåra tider. Sitt eget förtroende försvann..Jag blev så glad då jag förstod att detta är över. Jag behöver inte längre tänka såhär. Som sagt händer det ibland. Men inte varje vecka som för 3 år sen, nu kanske jag får dessa känslorna 1-2 gånger per ÅR!!! Det är så otroligt att förstå hur långt man kommit.
Vad jag vill säga är;
Acceptera dig och ditt utseende som du är. Gå inte så mycket och tänk. Lägg inte på halva din vardag på att försöka fixa till dig eller gömma något du skäms över. Glöm utseende och kroppsfixeringen. Fokusera på allt annat fint i livet. Det finns så mycket annat vi borde oroa oss för och verkligen inte om några rynkor eller celluliter på kroppen. Varför ska utseendet vara så viktigt och varför lägger vi ner så mycket tid, oro, känslor, ångest, stress över det? Kanske för media och alla reklamerar ”makeover program” eller maskiner som får bort ”felet på kroppen” ”det extra” eller för att alla går runt med 10x lager smink och det får dig att känna dig ofresh, naken, ful? eller för att det finns så mycket operationer att fixa till allt från fett till botox till kindben osv, för att dagens kvinnoförebild är stor rumpa, kurvor på rätt plats, perfekt ansikte och inte för smal/för tjock. För att man ska ha det perfekta jobbet och vara rik. För att man ska se ut som tjejen på tidningens framsida. För att det reklameras om ”hur du blir rynkfri” ”hur du tappar fettet på magen” ”hur du får vitare tänder” ”hur du borde äta” ”hur du får len hud” ”hur ditt hår blir tjockare”. Nya hårfärger, nya ögonfransar, nya ögonfärger, nya naglar, nya metoder att fixa till allt som tydligen är…. ”FEL”!?!?!
Jag förstår ju klart att om man mår dåligt och det finns orsak till det.. men som oftast är det bara du som tycker att det är ”fel” och vi alla (jag) borde acceptera oss som sagt som vi är. Och klart man får sminka sig och fixa sig om man mår bra av det, får bättre självförtroende, blir glad osv. Men om ni nu förstår vad jag menar, photoshoppa bort saker och ting eller sminka sig till en annan människa osv… Det är faktiskt en svår sak att säga, det är inte alltid så svartvitt som att ”acceptera dig som du är och gå naturlig”… vad jag menar är att om du själv tycker att du är helt okej storlek eller utseende eller whatever så är vad andra tycker bara onödigt att lägga energi på. BARA DU MÅR BRA OCH ÄR NÖJD OCH VET SANNINGEN.
Men att ni också ska komma ihåg, att som jag sade, kan jag och kommer ofta att vara osäker och onöjd med hur jag ser ut/beter mig/livet/ eller börjar tveka jag själv också. Men det är så lätt nu att knuffa bort osäkerheten, för man vet ju vad är sanningen. Låt andra tänka och prata vad de vill, ibland tror man också och inbillar sig att folk gör det, men vore det så eller ej, VAD DU VET OCH TYCKER OCH KÄNNER ÄR HUVUDSAKEN. Du är den som lever ditt liv. Det är du, din kropp, ditt utseende och ditt självförtroende. Du behöver inte göra andra nöjda, glada, varför ska man behöva se ut på ett visst sätt bara för någon annans skull, eller för att media säger så. Och än sän då att du inte är 100% nöjd, vi alla har ju dåliga delar man vill ändra på, om man ens kan kalla dem dåliga, vem har rätten att säga att de är dåliga? Du själv? Kritiserar du andra som du gör dig själv? Jag hör ofta människor klaga om något i deras utseende som jag inte aldrig ens lagt märke på tidigare eller ens gör det nu? Om en liten klump i pannan eller för stor näsa eller hängande ögonlock eller tjocka lår. Jag tror faktiskt inte att någon märker det eller tänker på det som du gör. Alla funderar på sig själva och sitt utseende. Så acceptera dig själv som du är!
Lite glädje & predrikande
Hej alla fina!!
Är så energisk, glad, motiverad, inspirerad, allt sådär herregud mina endorfiner tar över mig!! haha. Tror jag behövde dendär viloveckan från allt, från vintern, från människor, från vardagssysslor, från matlådor, från media, från kylan, från samma syn varje dag, samma butik, samma program på tv, samma säng, från träningen, från staden, från allt här haha! Inte för att det är dåligt eller för mycket, men fan att ta paus från whatever behövs för då faktiskt förstår man hur bra man har det och respekterar små grejer igen. Tex, min egen säng, min hund, min pappa, mitt GYM!!! (FAN VA GLAD JAG VAR ATT SE DET IGEN PUSS), gymkompisarna ;), FINSK MAT!!!!!, köttfärs!!!!!!!!!, matlådor #nevergohungry typ, höra lite hur det gått för kunderna och fixa nya scheman, blogga igen, diska, byka, allt haha, så liksom skönt att bara ha på sig sin gamla fula pyamas och mysa i yllesockor ibland också.
Är så glad för att jag är glad nu. Vet att det inte är en dans på rosor och så är det för alla. Det gäller bara att hålla huvudet högt och tänka positivt! hitta de små sakerna och små grejerna i vardagen, i just denna dag. Och se
n såklart att ha nåt stort att vänta på, tex. sommaren eller något mål, eller att träffa någon osv, men det viktigaste att du gör dig bekväm här och där du är nu.
Men det är så lätt att säga till andra, gör si och så bla bla, men gör ni det själva? Det är så lätt att lägga bilder på internet och säga ”idag ska jag inte gnälla” ”idag ska jag inte stressa” ”tro på dig själv” ”kämpa” ”jag har aldrig dåliga dagar för jag tar de dåliga på rätt sätt” ”jag ångrar aldrig något” ”livet är kort, så lev” ”varför klaga” ”eller vanliga quotes ”fall down seven times, get up eight” ”eat healthy no sugar” ”having a bad day?go workout” ”winners never quit and quitters never win” och så gör man själv tvärtom eller vafan, jag slår vad om att olympialyftarna har haft en dålig dag eller kanske någongong på sin resa varit osäker/ funderat på att sluta eller bara skitit i hela allt… Jag håller med att texter kan faktiskt motivera, inspirera ibland eller väldigt ofta, men ibland har jag känt tvärtom känsla, man känner sig som en dålig människa bara för att man hade en dålig dag, och tror att ingen annan har det aldrig? Spec. inte ”världskända” ”superstjärnor” eller någon du har som ”förebild”. Måste man ens ha en förebild? Räcker det inte att ha dig som förebild. Och ibland behöver man inte ens ha nåt mål. Kanske bara att leva och ha det bra.
Kom ihåg att du FÅR misslyckas, ingen är perfekt och vi alla har rätt eller vi alla HAR dåliga dagar eller humörsvägningar. Ibland t.o.m lusten att inte vilja vakna och gå till ditt älskade jobb någon dag, det är helt acceptabelt, det betyder inte att du gjort fel eller att du kommer bedömmas av alla eller att du är en dålig person. Låt dig själv vara dålig. Låt dig själv vara arg. Låt dig själv visa känslor. Låt dig själv bara vara så som du känner att du måste vara. Än sen då om människor gnäller att du är på dåligt humör, vafan, när har det skapats en regel att man inte ens får vara lite nere ibland? Eller varför måste allt vara 100% eller 0%. Antingen äter man 100% ”hälsosam”, no sugar och ”aldrig njuter” ”så bra självdiciplin” ”jag skulle aldrig klara det du gör”, eller så äter man 0% rätt och är ”ohälsosam” ”onyttig” ”lat” ”den som bjuder på snabbmat” ”tränar aldrig” osv. för det. Så weird.
Jag kan också gå och skriva/säga allting och människor får fel syn på det hela. ”Hon är så duktig när hon tränar och äter matlådor” ”nu är hon deprimerad igen då hon skriver deppigt inlägg” ”hon måste ljuga” ”varför är jag inte sån” ”så klok” ”haha vafan är det för ortorektiker” ”instagramnörd” ”inget liv” osv.
TVÅ ORD. DONT JUDGE. När man inte vet varför personen är på det sättet så är det lika gärna bara att tänka på sig själv. Lägg mera tid på ditt eget liv än andras! Jämför er inte och stirra inte er blinda på bloggar, bilder, tidningar, media, nyheter osv.
Acceptera hur du och ditt liv är nu. Gör det bästa av det.
Det ska jag göra nu, adjö! <3Kommer ett inlägg om att vara osäker på sig själv och lära sig acceptera som det är.
and solve crossword puzzles or playing alias, etc .. You choose, and you are right to do whatever you want! But when you are with your family, friends, at work, school, at dinner, the bar, the gym or on the town, maybe more fun to leave the cell phone for a ”while”,what is more important than living here and now? Maybe you see or hear something you’ve never experienced before? So as I said, there are advantages and disadvantages.I think you should leave instagram if you feel bad using it. Or just follow the people that makes you inspired and happy..and do everything in moderation! Maybe I have some time long ago got a little anxiety about IG but now I dont have pressure or requirement to be a certain way. I certainly want to inspire and help others but I wont change who I am or lie just because of that. I am who I am and I’ll post about me, my life, my living, my emotions and if it is bad for someone so unfortunately I can not do anything about that. I do not always think before I write or post photos, maybe I should when there are so many younger followers and I should be a ”good role model”.
